Göteborgsposten – 11 juli 1870, sida 1

icke nyssantydda förtryck, men ändå hade emigrationen varit ganska stor. Ått emigrationens egentliga orsak varit missväxtåren erkändes allmänt och bekräftades at det faktum, att omedelbart efter förlidet års rika skörd har emigrationen högst betydligt minskats, ehuru det förmenta förtrycket väl icke på ett år, om det i verkligheten förefunnits, skulle ha upphört. Ett annat försök bemöttes äfven ganska allvarligt. En liten fraktion här visade stor åtrå att åstadkomma en i hufvudstaden tillsatt centralkomite för tillvägabringande af samverkan mellan de svenska arbetareföreningarne. Föredömet till denna spekulation har tagits från utlandet, der just dylika centralkomiteer åstadkommit mycket ondt. Diskussionen visade dock, att arbetareföreningarne här satte högre värde på sjelfstyrelsen än på det socialistiska sambandet. Likaledes ogillades arbetsinställelserna (striken) på det bestämdaste, såsom mest skadliga för arbetarne ejeltva. Allmänt gjorde sig den åsigten gällande, att arbetarne icke skola intaga någon undantagsställning och fordra särskilda fördelar, utan genom sitt arbete, genom sparsamhet och sedlighet hjelpa sig sjeltva. Men nyttan af ett samband mellan de särskilda ländernas arbetareföreningar utvecklades på ett öfvertygande sätt af sekreteraren Faber rän Köpenhamn, hvilken vid mötet fungerade såsom deputerad för femtioen föreungar i Danmark. Detta samband bestod helt enkelt i tortgäende meddelande af föremingarnes verksamhet och utveckling. Han hade i Danmark gjort sig mycken möda för att från dervarande arbetareföreningar erhålla siatistiska och andra uppgitter at intresse. I början hade hans bemödanden haft ringa fram gång; men han hade varit ihärdig, skrifvit brel i stort antal och begärt upplysningar om dessa föreningar, och efter hand hade sådana lemnats, hvilka han derefter återgifvit i sitt månadsblad Arbeideren. Han hade erfarit att dessa föreningar nu med intresse följde andra föreningars framsteg och verksamhet. En sådan kommunikation de svenska arbetaretöreningarue emellan förordade han lifligt, och till organ för dessa meddelanden rörande de svenska föreningarne rekommenderade han hi Axel Krooks tidning Arbetaren, om hvilken han med mycket beröm yttrade sig. Skril ull Axel Krook — sade hr Faber vändande sig till arbetareföreningarne — meddela honom eder tillväxt, er verksamhet, er erfarenhet, edra framgångar och edra misstag, allt ir lärorikt för andra, och så uppkommer er naturlig vexelverkan mellan föreningarne?. Vår gemensamme vän hr X. är en oblidkelig hatare af kappridningar; men han var dock en af de 10,000 personerna, och ingalunda den siste i ordningen, som sörliden Mändag inställde sig på Ladugårdsgärdet, der han med det mest spända intresse följde täflingsridterna. Namnen på pristagarne — de fyroch tvåfotade ha redan kommit till er kännedom. Jag vill derföre inskränka mig till några detaljmeddelanden. Samtlige ryttarne med undantyg af en, och denne en utländsk jockey, behandlade sina hästar med en berömvärd mildbet, utan att dessa ändå visade sig mindre lifvade. Hästarne befunnos också et ker fullbordad löpning vida mindre öfveransträngda än jag hade föreställt mig. Endast den nyssnämnda jockeyen, engagerad, enligt avad det berättas, mot ett högt arvode af de: sportsällskap som kallar sig Kapten Frisk, behandlade den häst han red, Lesseps, och som tillhör nämnde sällskap, obarmhertigt, men utan att det dock lyckades honom taga nägot första pris, ty det som erhölls med Lesseps i tredje löpningen var lätt vunnet, då han ej hade någon medtäflande. Äfven vid denna kappridning häfdace löjtn. Rydberg sitt stora anseende. Den häst — Barbara, tillhörig löjtn. O. Harmens — med hvilken han tog konungens hederspris, hade han icke protridit; han kände den icke och visste blott att den hade ett vildt lynne. Han hade icke heller hunnit taga noggrann kännedom om den 10,000 tot långa banan, hvilken gick i flera krokningar, hvadan han också på ett ställe red utom banan och så edes gjorde ridten längre ån som var behöfligt, hvilket ändå ej hindrade honom att taga priset. Den häst — Minnie, ullhörig löjen. Norderling — med hvilken Stockholms sub-kriptionspris vanns, reds al en ssaänsk boudpojke i tjenst hos hr Norderlivg, som icke sjelt hade hitkommit. Jeanetwe, med hujllan aAlUTanats nuris faos bondereds af