Göteborgsposten – 9 juli 1870, sida 1

organistbostället på landet eller — till pinoredskaps-samlingarne i våra etnografiska mu söer och pianosabrikationen har i våra dagar utvecklat sig till en så utomordentlig höjd, att skilnaden mellan ett forntida hackbräde och en nutidens prima konsertflygel är lika stor som den mellan ett Lundströmskt träsnitt ocl ett kopparstick af Blanchard, ett dalkarls gökur och en qvittrande kolibri, en af dessa mekanismens triumfer, som utgå från Gendves berömda verkstäder. Främst bland nutidens piano-fabrikanter ha de mest kompetenta af alla domare i detta hänseende, virtuoserna sjelfva, satt Stelninay i Nevyork, sjelf pianist och, i förbigående sagdt. medlem af vår svenska Musikaliska akademi, till hvars konservatorium han skänkt en af sina berömda flyglar. Steinway, Steinway, for ever! jublade yankees och den Gamla Verl dens musikaliska heroer instämde villigt i jublet. Kom så seglande öfver Atlanten en Nordens son, sjelf en af sin tids berömdaste ton konstnärer, som redan tjusat hela den Gamla Verlden med denna underbara musik, hvars trollska tongångar han tyckes lånat af Neckens har poslag i den skummande Fossen af nordanvin dens klagande suckar i urskogarne på vde höiFjelde. Han kom, kom åter och hvarje ny Amerika-resa blef för honom ett nytt triumitåg. Blommor och bravorop, urs nnigt entu siastiskt jubel, ett guldregn i kassan, heders presenter af guld och siltver i oändlighet, tite af amerikansk hedersborgare, kort sagdt, en framgång, som nästan trotsar all beskrifning var honom beskärd. Det var Ole Bull. Hvem kunde väl ha trott, att denne, en af violinens furstar, skulle bli den som skull: genomföra en ny princip för piano-fabrikationen? Så är det emellertid. Vi ha redan en gång förut i notis-afdelningen helt flyktigt om nämnt att en sådan uppfinning af honom blif vit gjord. Vi äro i dag i tillfälle att meddela närmare detaljer, angående ett f. n. i Kristiania af honom utstäldt piano, konstruerad efter den af honom framkastade nya princi pen. Morgenbladet yttrar nemligen deron. följande: Istället för att resonans-botten eljest är fästad vid instrumentets foder och placerad sålunda att en större eller mindre del deraf undandrages den fria vibrationen, är här det hela, så mycket som möjligt bygdt efter samma princip som en violin eller en violoncell. Resonansbotten ligger på alla sidor fritt i fodret, göres något tjockare an vanligt och af granträ, som ej förut undergått artificiel torkning. Den förfärdigas sålunda att träfibrerna ligga parallelt med strängarne och på undre sidan är den försedu med en rad smäckra träbjelkar, hvilka löpa något så när längs med resonansbottens tibrer, men något på sned så att samtlige dessa fibrer bli understödda. Resonansbotten bevarar derigenom städse sin ursprungliga konsistens utan att belamras med tvärbjelkar, de der hindra dess fria vibration. Den yttersta träbjelken på hvarje sida är gröfre än de öfriga och formad på ett egendomligt sätt, så att de ungefärligen kunna liknas vid Sargerna på en violin. Resonansbotten är vid nedersta ändan (alltså vid strängarnes nedre ända) fastgjord i en bägformig jernram, hvari strängarne ha sitt fäste. Denna jernram, som hvilar fritt på pianots foder, är fästad viu en kraftig jernbjelke, som genom fyra andra jernbjelkar, hvilka löpa fritt under resonansbotten, är förbunden med pianots främsta del, der också de främsta strängskrufvarne äro fästade. Från denna del af pianot, som naturligtvis sammanhänger med fodret, är äfven resonansbottens främsta sida, hvilken gjorts kraftigare genom en tvärbjelke af trä, fri. i det den derifrån endast stödes genom en rad skrufvar. Härigenom är resonansbotten befriad från det QO oerhörda tryck som hela strängsystemet eljest utöfvar samt kan vibrera fritt och obehindradt. Sagde , tryck uppbäres deremot af de ofvannämnda jernbjelkarne, hvilka löpa oafhängigt af resonansbötten under denna och dessa äro derfore försäkrade mot I. sidosvängningar genom tvärbjelkar likaledes oaf-J ! hängiga af resonansbotten och som i öfrigt genom suspensionsstänger af stål med tillbehör erhållit nödig fasthet. Med tillhjelp ar på suspensionsstängerna I anbragta skrufvar är det möj att ge resonansbotI 3 ten en olika spänning. Stallet, som meddelar strän-Åt garnes vibration till resonansbotten, är sålunda fastd satt vid denna, att dennas fibrer, i motsats till hvad eljest är fallet, icke genomskäras på nigot stolle. I P En lutande vägg som skiljer pianots främre del från I n den, hvari resonansbotten ligger, förebygger, att nåI b gonting af ljudet går förloradt, i det den tvingar se detta utåt d Hvar och en, som med egna ögon sett tillampningen af hela detta system, kan lått örvertyga si om. att resonansbotten derigenom måste så en gt ba fullstandigare och friare vibration än förut, arvent som att ett dylikt piano, på grund af den genomI ? rda likheten med principen för violinen har samma 1: utsigt som denne till att bli bättre och bättre med I a! åren, istället för att som fordom bli mer och mer y. utslite. — — — — ö Sådant pianot nu står der, kan man ej förneka e att det har en både kraftig och behaglig ton at en I n esendomlig, tilldragande klangfå som isynnerhet e! vad basen angår kan sägas vara utomordentligt bi riljant. — — — Plera af de musici som på sebi vare tider besökt Kristiania: Wieniawski, Dente, I 2 Lindholm, Sauvlet m. tl. ha varit af den enstämmig: ieigt, att den under alla förhållanden nya principer II li af ganska väsentlig betydelse för pianosabrikatioL len och att redan det första profinstrumentet eger I 7 lera framstående egenskaper, med afscende på tonD ärgen 0. s. v. oc Tänk bara, ett piano, som ej allenast uppI fin yller alla nutidens stegrade anspråk på tylde ighet och styrka i tonen utan derjemte be 1 ba itter den oskattbara egenskapen att bli bättre fy ned åren! O, Malmsjö, o, Billbergh, måtte ! re enna underrättelse från andra sidan Kölen m. omma åregirighetens finaste strängar att virera på eder yrkesstolthets resonansbotien! i föl Vi liknade här ofvan klaveret, trakteradt i f ovana händer vid ett pinoredskap, men det ones väl något, som är ännu värre än det tackars klaveret. Ni ligger i en häftig feber i ch har efter flera dygns sömnlöshet ändtlien fallit i en djup slummer, eller ni har just gå unnit till den intressantaste vändningen i en fär vännande Wilkie-Collins-roman, eller måhända : föl id ert skrifbord kommit in i rätta arbetstaksig n. Id efter id fogar sig redoboget till ett Va Irmoniskt helt och ni har redan dat