Göteborgsposten – 9 juli 1870, sida 1

helt plötsligt till frän gärden eller gatan och förbi med sömnen, med den intressanta vändningen, den fina konklusionen! Det är en slock musikaliska, (förlåt, o Apollo!) omusikaliska hannoveranare, som med sin gräsliga, öronslitande parodi på soldatkören ur ÅRegementets dot ter kommer all denna oro åstad. Har ni händelsevis någon gång kunnat betvinga er musikaliske Sands ända derhän, att ni i detalj hunnit med ögonen uppfatta denna skona grupp, som så infernaliskt pinar edra öron? Den består vanligen at tvenne helt olika afdelningar. Den ena, den, som representerar basen eller för att tala med en viss musikälskare?, som tutar i de stora. tjocka trumpeterna ysöres af en allvarlig flock, till åren komna Musici(!), som af ingenung låta sig rubba från hvad de ha för händer eller rättare munnen. Outtröttligt och outhärdligt ljuder deras uff-uff-uff-ackompaghement till den melodi, som Åsmätrumpeternabehandla, i moll om dessa spela i dur, i dur cm dessa gå löst i moll. Melodisterna äro oftast yngre gentlemen, de der gerna bära en tätt åtsittande f. d. grön pigesch och d:o pantalonger, en mössa, hvars stolthet en siltver träns, förlorat sin ursprungliga glans, men hvars skärm pekar mot skyn i kapp med virtuosens näsa, ofvantör hvilken ett par ögon oupphörligt speja efter någon koppareller siltverslantbringande huldgudiana, i skepelst ar en medlidsam köksa eller busjungfru med mera känslofullt än musikaliskt sinne. Så der ser gruppen ut, ni kan studera den hvad dag ni vill — om ni bar mod och öron dertill. Tacka vilja vi då våra egna, hurtiga, svenska musikanter: Göta artillerireg:es mu sikaliska gossar, hvilka hvarje Onsdags och Lördags middag uppfriska oss med en gratis konsert. Dock — det gifves en tid på året, som äfven dessa toner söfver, det är sommarens eller rättare mötenas tid. Musikenhar då dragit åstad till Tånga, Onsdagskonserterna äro totalt indragna och Söndagskonserterna reducerade till mycket små dimen sioner, dock alltid tillräckligt stora tör at locka ven talrik och intresserad publik till Gustaf Adolfs torg. Men inga möten kunna räcka i evighet, vare sig att det är frågan om att leka kärlek eiler krig, och så inträffar ändtligen den glada dagen eller natten, då det sista batteriet återvänder från Tånga och åter se vi hrr A. B. C. och D. hvarje Onsdags middag intaga sina vanliga åhörareplatser framför Högvakten och med samma spända intresse som förut lyssna till ett potpourri ur Traviata Lucie Faust, kröningsmarschen ur Orleanska jurgtrun en melodi uKungen och Nötknäpparen eller en sprit tande polka af Czapek. Från Hypoteksföreningens och k. Postverkets resp, lokaler framtitta åter bekanta ansigten, tillhöriga det trägha arbetets män äfven de, hvilka vilja friska app den allvarliga, rastlösa verksamhetens ånga timmar med några (alltför) korta minuter if musikalisk förströelse. Så äfven i Onsdags. dux places, messiours ! Säsongen har börjat! Samma skickliga musikkår invigde i Thors lags Lorensbergs nya musikpaviljong. Denna, vars i morisk stil uppförda och ornerade, leganta yttre vi förut omnämnt, visade sig 4 vara, älven i akustiskt hänseende, förträffig. Som ett kuriosum må anmärkas att glas Äggarne mellan de smäckra pelarne inneålla ej mindre än — 1080 större och min re rutor. De k. dramatiska teaterns artister, hvilka yss skänkte oss ett så kort, men oförgätligt :sök, ha i Kristianstad, som man kunnat förtse, skördat lika stora triumfer som här. )lla hus. blomsterregn, tramropningar i oändghet, kollationer med skålar på vers och på rosa, ingenting har tattats i den hyllning, om Sveriges finaste och mest bildade pu lik egnat Sveriges finaste och mest bildae, dramatiska artister. Vi våga dock bopas, att dessa nya triumfer icke komma minaf en annan publik att förblekna, en puik, som icke skulle önska något högre än aw sa dessa värderade artister hos sig som stänga gäster! Hvar och en här i verlden har sin veermöda, menniskan sin, hennes trognaste vän and djuren, Canis familiaris, sin. Den kals munkorg och bäres endast med vedervilja dem det vederbör. Men — fat justitia et redt canis! På med munkorgen hrr hundre, ja, ja, på hundarne fö ! Jagen kön. — — mA mm mmm.