Göteborgsposten – 8 juli 1870, sida 1

Hans ögon blixtrade af vrede, han var ung, han var tjugo ar, han älskade och försvarade den qvinna han älskade. Då polisagenten teg upprepade hr Plantat: — Svara. — Hvem vet! utbrast Lecoq. — Hvarföre söka missleda mig? återtog hr Plantat. Har jag ej lika mycket som ni erfarenhet af rättvisans gäng. Om Tremorel blir dömd är det förbi med Laurence. Och jag älskar henne! Ja, för er vågar jag bekänna det, för er visar jag hela min omätliga olycka, jag älskar henne som jag aldrig förr älskat henne. Hon är vanhedrad, öfverlemnad åt föraktet, hon beundrar kanhända denne usling, men hvad gör det mig? Jag älskar henne tusen gånger mera än före hennes fall, ty då älskade jag henne utan hopp, under det att nu... Han hejdade sig, förfärad öfver hvad han stod i begrepp att säga. Han slog ner ögonen för polisagentens blick, rodnande åt den förhoppning han nyss tiil hälften uttryckt. — Ni vet nu allt, återtog han i lugnare ton; samtycker ni till att hjelpa mig? Ah! om ni ville hjelpa mig, skulle jag ej anse mig afbörda mig min skuld till er genom att gifva er hälften af min förmögenhet, och jag är rik... Hr Lecoq hejdade honom med en befallande åtbörd. — Nog, min herre, sade han i bitter ton, nog. Jag kan göra en tjenst åt en man som jag högaktar, som jag älskar, som jag beklagar af hela min själ, men denna tjenst skulle jag ej vilja sälja åt honom.