Göteborgsposten – 8 juli 1870, sida 1

Till sragan om advokatstand. När de band brusto, som under århundraden hållit Sverige och Finland i politisk törening med hvarandra, sletos icke samtidigt törbindelserna inom det sociala området. Svensk sed, svensk lifsåskådning och rätt uppfattning nade i sistnämnda land slagit alltför djupa rötter, för att sådant kunnat ske. De reformatoriska sträfvandena och den utveckling af de inre samhällsförhållandena, som hos oss förekomma, uppträda vanligen också samtidigt i vårt finska broderland. De båda länderna hafva i följd deraf mycket att lära åt och af hvarandra. Sålunda har frågan om inrättandet af ett särskildt advokatstånd, hvilken länge stått på dagordningen i Sverige och äfven utgjorde föremål för senast sammanträdande riksdags förhandlingar, nu börjat ådraga sig uppmärksamhet i Finland. Ärendet har visserligen ännu icke förekommit på finska landtdagen, men Finlands juridiska förening har åtagit sig detsamma och vid ett nyligen hållet sammanträde lifligt diskuterat saken. Frägans uppställning var följande: Vore det nyttigt och önskligt, att vid domstolarne skulle anställas lagtarne advokater för att af rättssökande kunna anlitas? och, om frågan besvaras jakande, huru kunde deras anstallande ske med minsta kostnad :? Referent i ämnet var juris. prof. vid Helsingfors universitet, d:r Ekström, som inledde diskussioven med den anmärkning, att ju mera inveckla! en lagstiftning blir förmedelst speciella författningar, hvilka icke utgöra enkla, för hvarje medborgare lättfattliga lagböcker, desto svärare blefve det ock för icke-lagfarne personer att sjelfva utföra egna eller andras rättegångar. Ett sådant tillständ hade redan i slutet af 17:de seklet föranledt advokaters anställande vid hofrätterna; men, sedan 1734 års lagbok begynt tillämpas, hade dessa advokater åter ansetts mindre behöfliga, hvarföre också en af Åbo hofrätt i medlet af 18:de seklet gjord hemställan, Åatt i hvarje distrikt och socken tå tillförordnade vissa prokuratorer, som skulle betjena allmogen i rättegångar, icke ledde till åsyftad påföljd. Nu deremot vore lagstiftaingen åter ganska invecklad törmedelst en mängd författningar, hvilka ändrat eller tillökt innehållet af 1734 års lag, och såväl i anseende härtill, som ock af andra skäl, bland hvilka kunde framhållas behotvet at sakförare för tilltalade personer och aflägset boende parter, vore det väl både nyttigt och önskligt att vid hvarje domstol skulle finnas lagfarna advokater. Dock ansåg ref. det icke vara önskligt, att sädana skulle vid domstolarne anställas såsom aflönade tjenstemän: dels derföre att äfven det ringa antal (väl icke tlera än två), som vid hvarje domstol kunde komma i fråga, ifall afloning måste åt dem anskaffas, vore hinderligt för en fri konkurrens, utan att ändock erbjuda den garanti för ett nitiskt utförande af målen, som den fria konkurrensen kunde medföra, dels också derföre, alt dylika aflönade advokater komme att stå uti en skef ställning uti sådana rättegångar, i hvilka kronan (eller kommunen — om denna aflönade dem) vore part. Också trodde ref. att oöfvervinneliga svårigheter komme att visa sig, när fråga blefve om lönernas anskaffande. Bäst syntes derföre vara att dels med anknytning till bestående törhållanden och dels med ledning af andra länders i ämnet gjorda eriarenhet, hvilken alltmera gäfve töreträdet