Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 2

densamma måtte bidraga till att låta den blifva allmännare bekant. Föreningen anser nemligen det vara af stor nytta att hrr skeppskaptener redan på förhand blifva underrättade om den högst besynnerliga Åkutym? man i Calais vill göra gällande emot dem; hvarjemte den föreställt sig såsom möjligt att vederbörande häraf kunde finna sig föranlätna att hos landets konsuler inskärpa pligten att något mera aktgifva på sina landsmäns och något mindre på sina egna ofta stridiga intressen, än hvad detta fall utvisar understundom vara händelsen. Sakförhållandet är i korthet följande: I Decemb. förlidet år anlände tvenne norska tartyg, barkskeppet Barbarossa. kapt. Olsen och briggen Fredrikke, kapt. Resting till Calais med trälast. Deras certepartier upptogo fri lossning till och ifrån bord. Skepparne anhöllo i töljd häraf om biträde af lastemottagarne; denna anhållan afslogs törst helt och hållet, men beviljades sedan ehuru mycket ofullständigt. Då fartygsbefälhafvarne märkte, att med anledning af detta krångel lossningen icke skulle kunna fullbordas inom den i certepartiet bestämda tid, önskade de garanti för liggedagspenningarne. Atven denna begäran afslogs. Den ene af kaptenerna, hr Risting, inhiberade då lossningen och innehöll så mycket af lasten, som han ansäg i värde motsvara de honom tillkommande liggedagspengarne. Samtidigt stämde han lastemottagarne till handelsdomstolen i Calais, blef der verkligen tilldomd liggedagspengar för 1?; dag — i verkligheten hade han det dubbla att fordra — men dömdes sjelf att till lastemottagaren, på grund af dennes genstämning, utbetala skadeersättning för otillbörligen inhiberad lossning. Det tyckes som om man bort knona anse saken härmed vara afgjord. Men så blef icke förhållandet. I början af detta år blefvo rederierna för de olvannämnde fartygen obehagligt öfverraskade genom att i de norska tidningarne finna ett tillkännagifvande från de fyra förnämsta trävarofirmorne i Calais infördt, hvari dessa anhålla att till dem konsignerade laster icke måtte försändas med skeppen Barbarossa eller ,Fredrikke. Märkligt i och för sig detta steg blef det ännu märkligare derigenom att bland utfärdarne befann sig Sveriges-Norges konsul i Calais, den numera aflidne hr Henry Dupont, hvilken tillika var chef för en betydande handelsfirma i trävarubranchen. Barbarossas redare vände sig eme lertid till konsul Dupont med förfrågan hvad som kunnat föranleda honom till att underteckna detta tillkännagifvande. Det svar hr Dupont ufgaf innehåller först och främst den förklaringen att hans handelsaffär sedan lång tid tillbaka varit skött af annan man, och att det var denne som ansett sig böra teckna firmans namn på ofvannämnda i tidningarne oftentliggjorda cirkulär. Men i hr D:s skrifvelse förekommer ock följarde märkvärdiga mening: hrr Risting och Olsen hafva emot hvad som är skick och bruk i vår hamn hållit sig till bestämmelserna i sina certepartier. Häri låg således det oriktiga i deras handlingssätt, det som skulle bestraffas genom den öfver de båda fartygena uttalade bannlysningsbullan! Vi äro icke obekanta med att det i handelsverlden finnas vissa kutymer, vissa usancer, som i brist på andra bestämmelser ega lagars kraft och verkan. Det är i följd af dylika som t. ex. ett köp pr kontant på ätekilliga ställen är liktydigt med ett köp på ett par veckors kredit och en å vista vexel betalas först någon tid efter uppvisandet. Men företrädesvis sådan lag måste kunna brytas genom förord: i detta fall utgjorde klausulen i certepartiet det förord som bröt den i Calais rådande sedvanelag. Den kollision, hvari konsul Duponts in tressen som tillvaratagare af den svensk-norska sjöfartens fördelar kommo till hvarandra, kan icke annat än rigta uppmärksamheten på det ofta anmärkta förhållandet att konsulsbetattningarne ofta uppdragas åt män hvilka i töljd af enskilda angelägenheter icke äro derull i allo lämplige. I detta afseende yttra de svenska och norska skeppsbetälhafvare, som för ett par månader sedan i norska Morgenbladet gåfvo en framställning af saken, följande: Det börjar bli på tiden att vår regering företager en grundlig operation på dessa våra intetsägande konsulater af hvilka vi dessvärre ega många och bland hvilka det i Calais intager ett framstående rum. Väl vore det itall vi hädanefter erhöllo konsuler med fast lön isynnerhet på sådane ställen som Calis hvilket är besökt af de förenade rikenas handelsflotta att konsuln om han skall riktigt sköta sitt embete är tillräckligt upptagen deraf och icke eger någon tid öfrig tör egna handels affärer. Dessa befattningar borde uteslutanue beklädas med svenskar eller norrmän och tö