Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 2

som endast skrattade åt hvad han kallade en betydelselös kärlekshandel. För tio ord som jag vågade yttra mot Hector hade Laurence nästan upphört att besöka mig. — Åh! utropade polisagerten, jag skulle hvarken haft ert ädelmod eller er uthållighet, min herre! — Det är derföre att ni ej hunnit min ålder, min herre. Hvad jag hatade denne Tremorel grymt! Mången gång tänkte jag på att utmana honom, att slåss med honom, döda honom! Men Laurence skulle då aldrig ha velat återse mig. Likväl skulle jag kanske ha talat, om Sauvresy ej sjuknat och dött. Jag visste att han låtit sin hustru och sin vän svära att gifta sig med hvarandra, jag visste att ett rysligt skäl tvingade dem att hålla sin ed, jag trodde Laurence räddad. Ack! hon var deremot förlorad ! — Tremorel är den sämste bland skurkar! Förgäfves skulle man söka en ursäkt för hans nedrigheter och brott. Och likväl vill ni, min herre, rycka honom undan essisdomstolen, rycka honom undan galererna eller schavotten som vänta honom! Den gamle fredsdomaren gjorde en rörelse utan att svara. Han visste ej hvilken id han sörst skulle framställa af dem som rörde sig i hans sinne. Orden tycktes honom oförmögna att uttrycka hans känslor. Han skulle ha velat i en enda fras tolka allt hvad han kände såsom han kände det. — Hvad bryr jag mig om Tremorel? sade han slutligen. Om han lefver eller dör, om han lyckas fly eller en morgon slutar på Roquetteplatsen, hvad rör det mig?