Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 2

skulle bli tokig. Jag försökte resonnera med mig sjelf, håna mig sjelf; fäfängt! Hvad förmå förnuftet och sarkasmerna mot passionen? Gamle löjlige celadon, sade jag för mig sjelf, rodnar du ej? Till råga på mitt lidande hade Laurence valt mig till förtrogen; hvilket qval! Hon kom till mig för att tala med mig om Hector. Hon beundrade allt hos honom, han syntes henne till den grad öfserlägsen andra män, att ingen ens kunde jemföras med honom. Jag var tokig, det är sannt, men hon var det äfven. — Visste ni min herre, hvilken usling denne Tråmorel var? — Ack! jag vur ännu okunnig derom. Hvad hade jag att göra med denne man som bodde på Valfeuillu? Men från den dag då jag fick veta att han skulle beröfva mig min dyrbaraste skatt, att man ämnade gifva honom min Laurence, ville jag lära känna honom. Jag skulle funnit ett slags tröst i att ha vetat honom vara värdig henne. Huru många resor gjorde jag ej den tiden till Paris, der jag ville utforska hans förflutna lif! Jag bedref ert yrke; jag anställde förfrågningar hos alla dem som kännt honom och ju mera jag fick veta om honom, desto mera lärde jag att förakta honom. Det var på det sättet jag upptäckte hans möten med miss Fancy och anade hans förhållande till Berthe. — Hvarför omtalade ni ej något? — Hedern bjöd mig att tiga. Hade jag rättighet att yppa en väns vanära, att förstöra hans lycka, hans lif till förmån för en löjlig och hopplös kärlek? Jag teg, inskränkande mig endast till att tala om Fancy med Courtois,