Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 1

TTIDUILNU. T DU-IT MER iTUH194 AVES snart till visshet om att verklig fara här är för handen. Vår kännedom om hjernans förhållande till tankeverksamheten är visserligen ofullkomlig, men så mycket veta vi att äfven för det psykiska arbetet vissa materiella vilkor erfordras och att detta arbete icke kan fortgå utan att i sin ordning inverka på sitt organ. Sålunda bunden vid ett organs fysiska lifsprocess kan menniskotanken icke utan våld på naturen oafbrutet hållas i verksamhet utöfver en viss för hvarje individ noga bestämd tid. Den egendomliga känslan af trötthet, som inställer sig efter ett ihållande tankearbete, är ett fysiologiskt tecken på att hjerncellerna äro i behof af hvila, och en sådan kunna de icke undvara utan att råka i ett tillstånd af irritation, som lätt kan framkalla psykiska sjukdomsfenomener. Att hvila följer på arbete är derföre af lika stor, ja ännu större vigt för hjernans helsa än för öfriga kroppens delar. Hittills har endast talats om den intelektuela hvila, hvilken under dagen erhåles, men af ännu större betydelse i och för helsans bevarande är den fullständiga hvilan eller sömnen. Det vakande tillståndet åttöljes af ökadt blodtillopp till hjernan och denna ysiologiska hyperemi stegras ytterligare vid ansträngdt tankearbete. Under sömnen aftager deremot blodtilloppet och äfven ur denna synpunkt är ett visst mått af sömnens vederqvickelse absolut nödvändigt för hvarje mensklig varelse. Septem horas dormisse sat est juvenique senique, säger visserligen en gammal skolregel, men denna regel är falsk. Under ynglingens utvecklingsperiod måste minst tio timmar anslås åt nattlig hvila. De reglor hvilka ur medicinsk synpunkt måste uppställas för den uppväxande ungdomens fysiska lif, äro följande: före det femtonde året bör tankeansträngande arbete icke fortsättas utöfver två timmar på en gång och ledigheten under dagen bör vara lika lång som arbetstiden. Då såsom ofvan blifvit nämndt minst tio timmar böra anslås åt sömn, följer häraf att icke mer än sju af dygnets timmar kunna disponeras för skolarbete, hemarbetet deri inberäknadt. Man har länge klagat öfver vår tids brist på stora snillen och på starkt utvecklade karakterer. Men huru kan det väl vara annorlunda? Tid till eget tankearbete, till studier efter eget val och egna anlag förunnas aldrig. Ingen stor och ädel tanke binner värma ynglingens bröst och lifva hans vilja till ettertöljd, innan den genast förjagas af lexornas mångfald, och slutligen blir trötthet och leda vid allt den herskande känslan. Det är dock icke endast de stora anlagen, som krossas under läroverkets talrika kugghjul; förstörelsen är måhända ännu allvarsammare för de små. Bland universitetens ungdom påträffar man talrika fall, der hvarken den ungdomliga åldern eller de ihärdigaste bemödanden kunna godtgöra de skador, som arbetskraften lidit genom öfveransträngning och bristande hvila under utvecklingsperioden. Ynglingens arbetskraft är redan under skoltiden förbrukad, och bäde fysisk och intellektuel svaghet bli: vanligen den vinst, han skördar at ett långt och mödosamt arbete samt betydliga ekonomiska uppoffringar. Ötveransträngningen med intellektuelt arbete är hutvudorsaken till de osvannämnde sorgliga törhällandena, men den är icke den enda anledningen. Den aneemiska dispositionen hos det uppväxande slagtet har will en del sin grund i yttre omständigheter, i felaktig diet och i brist på rörelser i tria luften. Skall ev gosses kropp kunna utvecklas till helsa och kraft, så behölver han under 3 å 4 timmar vi stas ute hvarje dag, då väderleken sådant tillåter, och organismens behof af frisk luf och rörelse ersättes icke genom några kortc stunders vistelse i en ofta damuppfylld gym nastiksal. Det vanligaste dietfel, som vid ungdo mens uppfostran begås, ligger i det besynner liga bruket att om morgnarne, i stället fö verklig föda, gifva barnen kaffe af mer elle mindre vidbränd beskaffenhet. Kaftet är et