Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 1

Hr Plantat hade blifvit blek som lärft, en nervös darrning skakade honom, da han yttrade sig var hans röst liksom bruten af snyftningar. — Jag skulle vilja gifva hela min förmögenhet, sade han, om debatter kuude undvikas. Ja, hela min förmögenhet och mitt lif till på köpet, fastän det nu mera ej är värdt mycket. Men huru kunna undandraga den uslingen Tremorel en dom? Hvilken undanflykt skulle man kunna hitta på? Hr Lecoq, endast ni kan råda mig i den grufliga ytterlighet hvartill jag blifvit bragt, endast ni kan hjelpa mig, räcka mig handen. Om det finnes ett medel i verlden, skall ni finna det, ni skall rädda mig.... — Men, min herre ... började polisagenten. — Af nåd, lyssna till hvad jag säger, och ni skall förstå mig. Jag skall vara öppen, uppriktig och ni skall kunna förklara min obeslutsamhet, min tvekan, hela mitt uppförande, med ett ord, sedan i går. — Jag hör er, mia herre. — Det är en sorglig historia. Jag hade hunnit till den ålder då menniskans öde, som man påstår, är afgjordt, när plötsligt döden beröfvade mig min hustru och mina två söner, hela min glädje, alla mina förhoppningar här i verlden. Jag fann mig ensam här i lifvet, öfvergifven som den skeppsbrutne midt i hafvet, utan en planka att uppehålla mig. Jag var ej annat än en kropp utan själ, då ödet lät mig bosätta mig i Orcival. I Orcival såg jag Laurence. Hon hade nyss fyllt femton år och aldrig har en af Gud skapad varelse förenat så mycken intelligens, så mycket behog, oskuld och skönhet, Courtois var min