Göteborgsposten – 5 juli 1870, sida 1

förut. Ah! jag är skyldig ett stort vaxljus till mitt skyddshelgon för den saken. Han omtelade detta äfventyr i helt munter ton, som om saken varit den naturligaste i verlden. — Men i förbidan på att ett skott skall träffa, återtog han, så är det ej skäl i att dö af hunger. Han ringde, den storväxta hushållerskan infann sig genast. — Janouille, sade han, frukost med två kuverter och godt vin framför allt. Fredsdomaren måste med eller mot sin vilja sätta sig— Ni betraktar min Janouille, fortfor hr Lecoq. En perla, min bäste herre, som sköter mig som om jag vore hennes barn och skulle gå i elden för mig om det behöfdes. Jag hade all möda i verlden för att hindra henuc från att strypa den föregifne bäraren. Jag får bekänna för er att jag gjorde mig den mödan leta ut henne för min tjenst bland treeller fyratusen fångar. Hon hade blifvit dömd för barnamord och mordbrand. I denna stund är hon den hederligaste menniska men kan träffa på. Jag skulle vilja slå vad om, att under de tre år hon varit i min tjenst har hon ej ens tänkt på att stjäla en centime från mig. Men hr Plantat lyssnade endast med tankspriddhet på hvad polisagenten yttrade. Han sökte ett lämpligt sätt att afbryta lofqvädet öfver Janouille, ett lofqväde som kanske var mycket välförtjent, men enligt hans åsigt föga på sin plats. :