Göteborgsposten – 1 juli 1870, sida 1

Edens idylliska lunder i stället för att draga på sig Sina nya (eller gamla) svarta kläder, Stöflarne af blankskinnsläder etc. bjöd oss dock den för en samvetsgrann referent oundgängliga allestädes-närvaron att utbyta den svala sommaraftonens behag mot balsalongens tropiska hetta. Och väl inträdda i den festligt upplysta och dekorerade rådhussalen hade vi sannerligen ej skäl att vara ungerköpta. Ty äfven här funno vi blommor: unga, vackra, intagande damer i smakfulla toiletter och med mattare sken glänste helt visst stjernorna derute på himlapellen, väfd af aftonoch morgonrodnad, än ungmöns ögon derinne, tindrande af glädje och lefnadslust. Balen var högst animerad och en mängd unitormer, item ordensprydda svarta frackar bidrogo i ej ringa mån till att gifva den en glans, hvarförutan alltid och öfverallt en bal ansetts sakna sin finaste bouquet. En annan bouquet — icke fullt så fin — var den, som spred sig från de blossande cigarrerna, hvarmed några icke dansande herrar i ett af de till balsalen stötande smårummen, till hvilket dörrarne stodo vidöppna, sökte trösta sig öfver att af en eller annan orsak ha kommit ur dansen — om de någonsin ha t sin plats der. Balen. slutade vid midnatt och de balgäster, som hade sin bostad i norra delen af staden blefvo angenämt öfverraskade af att höra tonerna från en vacker serenad klinga genom den stilla naten. Det var Borås väl inofvade sångförening, som på detta sätt bragte vår frejdade sångerska Louise Michaöli sin hyllning, ett bevis på att föreningen i mer än ett hänseende eger ett fint taktsinne. Den klaraste sommarsol strödde Onsdagen på morgonen sitt guld öfver stad och land. Vid denna tidpunkt på dagen syntes det allmänna intresset vara draget österut i staden till förut omnämnda långa allgen. Längs utmed denna äfvensom å tvenne mindre torg derinvid var nemligen utställningens Åjuri-ka afdelning förlagd. Vi äro icke män af acket, kunna fördenskull icke ingå i några detaljer, men vi hörde kompetenta förstå-sigpåare erkänna att utställningen, särdeles hvad veträffar hästar och nötkreatur var gsnska utmärkt. För vår del hade vi vår ögonlust i några präktiga hingstar, tillhöriga hrr J. M. Bylander, Elmestad, Casper Odqvist, Skattegården, C. J. Andersson, Tenggrenstorp vid Wenersborg samt sramför allt ett — vi hade så nar sagt förtjusande — tvillingpar, hvars lyckuge extra ordinem prisbelönte egare är år J. Johansson på Själfvaräs. Vi anteckna vidare: ett särdeles fint racesto, egare gretve S. A. Sparre på Hoffsnäs, med lemmar och hofvar så fina, att en bildhuggare skulle velat skulptera dem, ett vackert d:o, egare grefve Erik Sparre och en liten pigg, ljusgul norrbagge, egare hr O. Torell, Hökerum. Hr Claes Carling på Osdahl hade ett framvisa några verkliga praktexemplar bland nötkreaturen. En ungtjur väckte allmän uppmärksamhet för sitt käcka utseende, breda rygg och fina, välkammade pels, med en så korrekt, konseqvent fortlöpande nackbena, att den kunnat väcka ett Söndagslejons rörtviflan. Utställningen af får och svin var ej synnerligt stor; bland de förstnämnda rönte on grupp tätulliga, svarthufvade får, tillhöriga ar G. von Scheele, Kilanda, största uppmärksamheten både af allmänheten och prisdomrarne. Och fjäderfäna? Ja, de flögo med Davids höns vår näsa förbi, åtminstone kunde vår skarpa referentblick omöjligen upptäcka dem. Återstoden af förmiddagen upptogs af diskussioner, sammanträden med Elfsborgs läns Södra IIushällningssallskap och länets Slöjd