Göteborgsposten – 1 juli 1870, sida 1

Den anklagade betraktade Lecoq med högsta bestörtning. — Nej, stammade han, det var en sedel på femhundra francs. Polisagentens märkvärdiga ransakningsgeni hade ingifvit honom att framkasta denna djerfva supposition som, om den varit riktig, skulle afgöra partiet till hans förmån. — Säg mig nu namnet på denna qvinna, sade han. — Jag vet det ej, min herre. — Du är således blott ett dumhufvud? Hon är liten, eller hur, vacker, brunett och bleklagd, med mycket stora ögon? — Ni känner henne således? frågade Guespin med en röst som darrade af sinnesrörelse. — Ja, min gubbe, och om du vill veta hennes namn för att kunna upprepa det i dina böner, så heter hon Jenny Fancy. Verkligt öfverlägsna menniskor, i hvilken specialitet det än må vara, missbruka aldrig sin öfverlägsenhet; den inre tillfredsställelse de erfara af att se den erkänd är en tillräcklig belöning för dem. Hr Lecoq njöt således helt lugnt af sin seger, under det hans åhörare förvånade sig öfver hans skarpsinne. Genom en serie af snabba beräkningar hade han upptäckt ej allenast Tremorels tanke, utan äfven de medel han bort använda för att hinna sitt mål. För att få ett svar från Guespin hade det varit nödvändigt att han visade sig ega kännedom om alla de åt