Göteborgsposten – 30 juni 1870, sida 1

— — — —— —— ———— hoppades på detta sätt vinna tid. Under det björnen nosar på handsken, kommer den listige jägaren undan och sätter sig i säkerhet. Så ämnade Tremorel göra. Af alla hr Lecoqs åhörare, var den mest entusiastiske numera obestridligen polisagenten från Corbeil. Aldrig hade han hört en kamrat uttrycka sig med sådan säkerhet, sådant lif; han hade ej haft ide om en sådan vältalighet, och han rätade på sig, liksom om en del af den beundran han läste i allas ansigten hade återfallit på honom. Han växte i sin egen aktnivg vid tanken på att han var soldat i en arme som kommenderades af sådana generaler. Han hade ej mer någon egen åsigt, han hade sin förmans åsigt. Olyckligtvis var det svårare att hänföra och öfvertyga instruktionsdomaren. — Nå men har ni gifvit akt på Guespios min? — Ah! min herre, hvad betyder och bevisar minen? Veta vi, ni och jag, hurudan vår min, vår bållning skulle vara om vi i morgon blefve arresterade för ett så rysligt brott? Hr Domini rätade på sig på ett mycket betydelsefullt sätt. Förutsättningen syntes honom högst opassande. Och dock äro vi förtogna med rättvisans former. Den dag då jag arresterade Lancsot, den stackars betjenten vid rue de Marignon, voro hans första ord: Nu är min räkniug uppgjord. Den morgon då hr Tabaret och jag grepo vicomte de Commarin i sängen, utropade han: ÅJag är förlorad! De voro dock ej brottsliga, hvarken den ene eller den andre. Men både den förnäme vicomten och den ringa betjenten grepos af samma förfäran för en möjlig juridisk