Göteborgsposten – 29 juni 1870, sida 1

— Så mycket bättre för honom! kunde hr Lecoq ej afhålla sig från att mumla. Domsren hörde mycket väl anmärkningen ; men oaktadt den förekom honom besynnerlig, lät han den bli obeSvarad och fortsatte att göra sin förtroendeman frågor. — Under sådana förhållanden, återtog han, bör man ha kunnat säga er hvilka saker den auklagade förskaffade sig i butiken? — Biträdena erinrade sig det verkligeu fullkomligt. Han köpte först en hammare, ett huggjern och en fil. — Jag visste väl det! utropade instruktionsdomaren. Och vidare? — Vidare köpte han en dolkknif. Instruktionsdomaren kände sig högligen belåten, han slog Lecoq på hans eget område, han triumferade. — Nåväl! frågade han polisageuten i sin mest ironiska ton, hvad tänker ni nu om er skyddsling? Hvad säger ni nu om denne hederlige och beskedlige gosse, som samma afton brottet begicks afstår från ett bröllop der han kunnat roa sig för att gå och köpa eu hammare, ett huggjern, en dolkknif, med få ord alla de redskap som äro nödvändiga för ett inbrott och ett mord? Doktor Gendron tycktes något förvirrad öfver de bevis som plötsligt frambragtes, men ett fint småleende sväfvade på hr Plantats läppar. Hvad Lecoq beträffar hade han minen af en öfverlägsen man, hvilken plågas med invänningar, hvilka han vet sig med ett enda ord kunna bringa till intet, och som med undergifvenhet ser en tid, som kunde användas nyt