Göteborgsposten – 29 juni 1870, sida 1

Jernvägsförbindelsen med Norge. Vi omtalade nyligen att norska Inredepartementet i en till regeringen ingifven hemställan anhållit om bemyndigande att med understöd af de till tillfälliga utgifter anslagne medel låta anställa undersökningar för en jernväg från Trondhjem till riksgränsen genom Strindens, Nedre och Ölre Stördalens socknar. I denna departementets Indstilling, hvars ordalydelse nu föreligger, lemnas en kort sammanfattning af de skäl, som den Trondhjemska jernvägskomiten å sin tid anförde för Trondhjem-Sundsvallsbanan och hvilka skäl inre-departementet synes i ett och allt hafva gjort till sina. Man fäster från norsk sida uppmärksamheten på vigten af en dylik jernbana för de båda brödrarikenas gemensamma försvar, för exporten af den norska fiskerinäringens produkter och för införseln at behöfliga alster ur landthushållningens område. Men, tillägger komitn, af ännu större vigt är emellertid den utvidgade handelsrörelse som blir en följd deraf att den betydligaste staden i det nordanfjellska Norge blir stapelplatsen för det svenska Norrland, hvars naturliga kommunikation med utlandet genom Östersjön är under halfva året stängd genom hafvets isläggning. Norges ÅInredepartement vände sig efter att hafva mottagit den ofvannämnda komitns andragande och innan detsamma sjellt ingifvit sin hemställan till regeringen, med en förtrågan till svenska civildepartementet, i hvad mån utsigt förefunnes att motsvarande undersökningar i Sverige komme att företagas. 1 sitt svar meddelade civildepartementet att svenska regeringen under d. 16 sistl. April anbefallt undersökningar för en jernväg, utgående från Storvik på Falu-Geflebanan, fortsatt till Torphammar i Medelpad, från hvilket ställe en grenbana till Sundsvall tänktes anlagd, medan hufvudbanan skulle sträcka sig norr om Storsjön, söder om Åreskutan med direkt eller indirekt beröring af Östersund, till norska gränsen vid Skurdalsporten eller annat lämpligt ställe. De officiella steg, hvilka, enligt hvad nu olifvit antydt, både i Sverige och Norge tagits för att befrämja den ifrågasatta nya kommunikationslinien, göra det till en till visshet gränsande sannolikhet att de båda brödraländernas representationer skola vid sina nästa sammanträden mottaga kongl. propositioner i ämnet. Om emellertid dervid någon tveksam het kommer att yppa sig hos Sveriges riksdag alt f. n. bifalla detta storartade förslag, skulle det icke förundra oss, äfven om man ser bor! från den oberättigade likgiltigheten för alla jernvägsföretag, hvilken på senaste tid visat sig hos en stor del af vår representation. Det är först och främst ingen småsak att beröfva de städer inom vårt eget land, förnämligast vår hufvudstad, hvilka hittills utgjort stapelplatse: för den norrländska importen, denna fördel. låt vara också att det sker till förmån för ett oss i alla hänseenden så nära liggande land som Norge. Emellertid måste denna synpunkt vika såvidt det allmännnas, det stora helas väl derigenom främjas. Men i hvad mån kom mer väl detta att ske? En linie TrondhjemSundsvall skulle säkerligen blitva en importvana för hela Norrland, men kuruvida exporten skulle begagna sig at samma väg, derom kunna starka tvifvelsmål hysas. Det är möjligt, tillochmed troligt att förutom Jemtlands län ätven Medelpad och en del af Ångermanland skulle kunna på den nya banan forsla alsterna af sin produktion, oaktadt dessas tunga och skrymmande beskaffenhet. Men icke lär man gerna kunna föreställa sig att egarne till de trävaror som uppsamlas vid Umans, Skel lefteå, Luleå och öfriga norrländska elfvars vattendrag skulle vilja underkasta sig den omgång, som blefve förenad med först och främst en ialastning vid hamnplatsen till hvardera af nyssnämnda flodområden, sedan urlastning vid Sundsvall och omlastning på banvagn och vidare urlastning i Trondhjem samt inlastning derstädes på de fartyg, som slutligen skola föra varan till sin bestämmelseort? Det vore derför alltför tänkbart att detta första jernvägstöretag i Norrland just genom sin