Göteborgsposten – 27 juni 1870, sida 1

kommit och lagt örat intill dörrspringan. Ack, allt förgäfves! — Hvad kunna de förehafva derinne; sade hon till Louis, hennes slegmatiske bordskamrat. Nu, ha de varit tolf timmar instängda utan att äta eller dricka: ligger det sundt förnuft i sådaut? Jag går i alla fall ech lagar till frukost åt dem. Det var dock ej madame Petit, som klappade på dörren. Det var Louis, trädgårdsdrängen, som kom för att redogöra för ett utomordentligt ohägn som trädgården undergatt. Gräsvallen hade blifvit nedtrampad, qvistar afbrutva. Han medförde på samma gang några besynnerliga föremal som blifvit hittade efter den som gjort skadan på gräsvallen, och som han plockat upp. Hr Lecoq igenkände vid första ögonkastet dessa föremäl. — Uimmel! utropade han, jag har begått en glömska. Jag står här och pratar helt lugnt med öppet ansigte, som om det ej vore fullt dagsljus, som om någon nyfiken ej kunde komma in hvilket ögonblick som helst. Haa vände sig till Louis, som var mycket förvånad att se denne mörklagde unge man, som han dagen förut ej sett komma in. — Gif mig dessa toilettartiklar, min gosse, de äro mina, yttrade hr Lecoq. Inom ett ögonb ick, hvarunder husets herre gått att utdela några befallningar, hade holisagenten gifszit sig samma utseende som han haft dagen förut. Då hr Plantat åter inträdde kunde han knappt tro sina ögon; han