Göteborgsposten – 27 juni 1870, sida 1

återsåg der vid kaminen sin Lecoq med det beskedliga utseendet, det blonda häret och polisongerna, det enfaldiga småleendet; han hade tillochmed dosan med porträttet mellan fingrarne. Frukosten var serverad, och den gamle fredsdomaren underrättade derom sina gäster. Tyst, liksom måltiden aftonen förut, var den af kort varaktighet. Hvar och en kände huru dyrbara mivuterna voro. Hr Domini väntade dem i Corbeil, och utan tvifvel började han bli otålig öfver deras dröjsmål. Louis ställde fram på bordet en ståtlig fruktkorg, då hr Lecoq kom utt tänka på Robelot. — Den skurken behöfver kanske något, sade han. Hr Plantat ville skicka sin betjent till honom, men polisagenten satte sig deremot. — Det är en farlig skurk, sade han, jag går sjelf. Han gick, och tio sekunder hade ej hunnit förflyta förrän hans röst hördes. — Mina herrar! ropade han, mina herrar! Doktorn och fredsdomaren skyndade till honom. Framför dörren till kabinettet låg Robelots liflösa kropp utsträckt. Den uslingen hade begått sjelfmord, Det måste verkligen ha erfordrats för Robelot en sinnesnärvaro och ett egendomiigt mod för att gifva sig döden i detta mörka rum utan att genom något misstänkt buller väcka personernas i biblioteket uppmärksamhet. En tågända som han funnit bland de gamla böckerna och pappersbundtarne hade varit instrumentet med hvilket sjelf