Göteborgsposten – 25 juni 1870, sida 1

Fröken Elisabetb, stycket, har här gjort lika stort och rättvist uppseende som i hufvudstaden. Här är icke platsen att ingå i någon kritik af stycket, ej ens en flyktig sådan. Men så mycket anse vi oss dock böra säga, att vi obetingadt gilla deras åsigt, som finna uppränningen och dialogen ypperliga, karaktererna från början väl anlagda — men upplösningen i psykologiskt hänseende misslyckad. Två sådana viljor som Elisabeths och hennes svärmors skola aldrig i tiden i sämja kunna trifvas under samma tak. Attfrån det sublima till det löjliga endast är ett steg, derpå är den lekamliga förevisningen af lindebarnet ett vådligt bevis; det ertordras i sanning ett så utmärkt spel som utvecklas i de scener, hvari sagde stumma person figurerar, för att åskådaren icke med ens och obehagligt skall ryckas ur den stämning, hvari förf. och artister gemensamt lyckas törsätta honom. Tag bort ungen?, utropar den hedersmannen Konjander, tag bort ungen! i skulle vi, innan det var för sent, ha velat tillropa den anonyma fört.; genom att placera den på er eljest så utmärkta tafla har ni begått ett lika stort sel, som den, hvilken ville placera en kinesisk nickgubbe midt i en marmorgrupp af Molin. i Fru Almlöf har som fru Monika, som Elisabeths svärmor och som hertiginnan af Marlborough häfdat sitt stora anseende som en karaktersskådespelerska af första rangen. Vi vilja endast påminna om den svåra och, för en mindre talang än hennes, högst vanskliga monologen i 2:a akten af Froken Elisabetn, hvilken Lksom Elisabeths straxt föregående, likaledes mästerligt utförda, bragte sensauonen i salongen till sin spets. Vi tyckte bra om vår publik den gången. Det var så tyst, sa tyst att man kunnat höra en knappnål falla eller en mygga surra och ändå funnos derinne ett tusental menskliga varelser, som med spändt intresse lefde med i den handling, som föregick framför deras ögon, ingen applåd, inga bravorop förr än allt var forbi, endast då och då en af dessa betecknande harklingar, som rapporterar att tårekällorna vilja öppna sina springbrunnar, och ett faktum är att vii then nattene sägo stora starka karlar fälla tårar som qvinnor eller små barn. Men så kom Piccolet, och då blef det annav af än gråta, om icke möjligen af skratt. Hr Hedin kan konsten att tå tolk att le, hun gör det som Piccolet, som Camouflet, som Kreon, ja, gudbevars äfven der, men der v.sade ban oss också att äfven han kan, i nödfall, skapa en roll af mera utpreglad karakter än de vanliga han brukar gå i-. I konsten att skapa olika karakterer kan ingen svensk skådespelare mäta sig med hr Almlöf. Ständigt ny, ständigt origineil, strör han, en sceniskgHogarth, idel snillrika skapelser omkring sig. Man jemföre endast hans Taverney i Susanna och gubbarne, hans Chambourdon i Piccolet, hans magister Allen i Bvas systrar. Det är en högtid för hvarje teatervän, då hr Almlöf kreerar en ny roll. Måtte svenska scenens vänner ännu tå många, många sådane högtider! Hr Fredrikson har hittills endast haft till fälle att uppträda i en enda stor roll, en, men e.t lejon. Någon har sagt om denne begålvade skådespelare att man hos honom aldrig kan märka, då han spelar en ny roll. Svärligen trodde väl heller någon, som såg br Fredrikson i Onsdags utföra Bolingbrokes svåra roll i ÅEtt glas vatten, att det var första gången, som han återgaf den. Så var dock förhållandet och desto mera måste man således beundra det sätt, hvarpå den vanskl ga uppgiften löstes. Vi ha aldrig hört någon bättre än denne artist framsäga sina roller, enkelt, naturligt och ledigt, men dock alltid med betonande af dialogens finesser. Härjemte besitter han ett lugn, som at ingenting kan rubbas och som åter på det behagligas e i inverkar på publiken. Dessa egenskaper kommas I också honom väl till pass i Scribes uddig:, af qvickhet gnistrande dialog. I detta harseende var hans Bolingbroke ett mästerstycke, l i andra åter funnes väl ett och annat att anmärka — men skam få den, som sätter 812 ner att granska och häckla vid i ordets egentligaste mening en debut, i en roll, hva.l endast dramatikens törnämsta neroer skördat framgång. I den moderna komedien, som spelas i civila kläder och svart frack, är hr Fredrikson som bekant ootvert afflig. Ur Elmlund är en artist, som alltid ses med stort nöje och som inom en viss konstgenre, det klassiska sorgspelets, skördat och skördar lagrar, dem iogen kan trånrycka honom. I roller sådane som hlinias i Gittbågaren, som Thumelicus i Fäktaren från Ra— ————————————————— Annnn ——— ————7577— AO —kBää—!—