Göteborgsposten – 22 juni 1870, sida 2

Fran Utlandet. Dystra klagomål ljuda från Eogland och Frankrike. Ingen droppe regn på en hel månad. Jorden smäktar i torkan och solen bränner het från det molnfria himlahvalfvet. Man motser likväl icke med samma oro en möjlig missväxt i England som i Frankrike. I det förra landet äro neml. spanmålstullarne nu alldeles upphäfda, under det att de deremot ännu finnas i någon mån i Frankrike. Den snabba stegringen i priset på mjöl och bröd i Paris bar också i lagstiftande församlingen föranledt en interpellation af deputeraden Haetjens, som föreslog upphafvandet af införseltullen på spanmål från d. 1 Juli d. å. Finansministern Segris uttalade sig emot förslaget, hvilket äfven angreps af förre finansministern Forcade. Saken hänsköts derpå till ett utskott. Det är ett besynnerligt förhållande, som i detta afseende råder i Paris. Der måste neml. bagarne tillskjuta medel till en kassa, hvilken hopar sig under de goda åren och hvilken måste under de dåliga hjelpa bagarne, för att de ej må för starkt höja brödpriserna. Man har sålunda hoppats att i allmänhet kunna upprätthålla ett normalt brödpris. Under tiden har regeringen i sina kassor intagit en tull, hvilken visserligen ej gifvit höga belopp, men dock tillräckligt stora, för att vara en ingalunda okännbar skatt på den stora brödkonsumerande befolkningen, hvilken i goda år måste betala brödet dyrare än behöfligt vore, eller till ett belopp motsvarande den afgift bagarne ha att bestrida, under det att regeringen ej heller i dåliga år gifver ifrån sig ett öre, utan låter konsumenterna sjelfva betala skilnaden genom fördyring 1 de goda åren. Skulle verkligt stor brist inträffa, så måste regeringen träda emellan, och det har händt att hon då måste lemna understödssummor, öfverstigande flera års införseltull å säd, hvilka summor hon fått antingen genom lån eller beskattning och således på nytt uttagit af befolkningen. Detta är i sjelfva verket en mäklarepolitik, på hvilken alla förlora, utom mäklaren som i alla händelser tager sitt courtage, och mäklaren är här regeringen, courtaget införseltullen. Från London skrifves d. 16 d:s: Ännu alltjemt ej något regn. Klagomålen från landet ökas, spanmålspriserna stiga, börskurserna falla, men solen bekymrar sig ej om någotdera, utan skiner muntert ned på oss och bringar oss till förtviflan genom sin ostörda gladlynthet. Sådan torka upplefde vi tillochmed icke under den för sin netta beryktade sommaren 1868, och fulla fyra veckor ha nu törflutit, sedan den siste droppen regn föll i London och dess omgifning. Saken blir betänklig, isynnerhet som mellersta och norra Frankrike äfvenledes klagar öfver torka och franska spanmålsspekulanter täfla med de inhemska om att på de engelska spanmålsmarknaderna uppköpa allt, hvad som kan fås derstädes. Någon hungersnöd ha vi visserligen icke att befara, så länge vi ännu ha tillräckligt med penningar, för att kunna fylla vårt brödbehof från Amerika och Donauländerna, men oaktadt öfverflödet på kapital och i trots af bankens starka ställning, tryckes likväl penningmarknaden redan af utsigten till, att många vackra styfrar skola vandra ur landet, för att