Göteborgsposten – 22 juni 1870, sida 2

— Den mannen visste att hämnas, mumlade doktor Gendron. — Ja, svarade hr Plantat, ja, doktor, han visste att hämnas och tillochmed ännu förskräckligare än han anade och ni kunna föreställa er. Polisagenten reste sig upp. Under mer än tre timmar qvarhallen i sin fåtölj af berättelsens spännande intresse kände han att hans ben domnat. — Hr tredsdomaren får ursäkta mig, sade han: för min del kan jag mycket lätt föreställa mig hvilken infernalisk tillvaro som börjat för förgiftarne dagen efter deras offers död. IIvilka karakterer! Och ni har tecknat dem med mästarehand, hr fredsdomare. Efter er skildring känner man dem lika väl som om man studerat dem under tio ur. Han talade uppriktigt; men på samma gång sökte han i hr Plantats ansigte läsa hvad verkan hans komplimang gjorde. — Hvar tusan har den hedersmannnen fått dessa detaljer? fragade han sig sjelf. Är det han som redigerat dessa anteckningar, och om det ej är han, hvem kan det då vara? Huru kommer det sig att han ingenting sagt, då han var så väl underrättad? Hr Plantat latsade ej märka hr Lecoqs frågande min. — Jag vet, sade han, att Sauvresys kropp ej hunnit kallna, innan mördarne redan började vexla dödliga hotelser. — Olyckligtvis för dem, anmärkte doktor Gendron, hade Sauvresy förutsett det fall att hans enka kunde vilja begagna sig af återstoden i den blå flaskan.