sätt, gick i spetsen för processionen, i hvilken för öfrigt endast karlar deltogo. — En annan vacker och anslående begrasningsakt egde dagen förut rum, då konstförvandten Johan Thiesen jordfästades å Nya kyrkogården. Thiesen, som var född d. 6 Okt. 1809 hade först varit anstäld å Delens officin i 12 år och senast hos hrr P. A. Norstedt Söner sedan 1834. Han hade varit typografiska töreningens skattmästare under 3 år och var vid sin död dess vice ordförande, hvilken plats han innehaft sedan 1854. En stor del af föreningens ledamöter hade anslutit sig till processionen och vid grafven, kring hvilken hade samlats en mängd af ledamöternas familjer, utfördes sång af föreningens sångkör. Pastor primarius d:r Fallenius förrättade jordfästningen och tolkade i ett längre föredrag den aflidnes karakter och förtjenster såsom arbetare och medborgare, den der gjort heder åt den konst han utöfvat och den kår han tillhörde. Två af föreningens ledamöter yttrade dess utom på vers några hjertliga afskedsord vid den öppnade grafven, och till sist afsjöngs Stilla skuggor breda sig i qvällen. — Som i gårdagens tidn. nämndes gafs i Måndags å Stora teatern operan Wilhelm Tell, i hvilken hr Behrens för sista gången å denna scen uppträdde. Om representationen, som gafs för nästan fullt hus, yttrar Dag. Nyh.: Publiken var i den bästa stämning och gat många gånger under aftonens lopp luft åt sin belåtenhet genom inropningar och applåder. De uppträdande artisterna voro också i allmänhet väl disponerade; fru Stenhammar och hr Arnoldson öfverträftade sig sjelfva i den stora duetten i andra akten, hr Willmans röst klingade djupare och fullare än någonsin, likaså hr Behrens i första akten, men tycktes hr B. sedermera under operans fortgång ej vara fullt så väl disponerad — en naturlig följd ar den långa resa han nyss gjort. Hans Wilhelm Tell är emellertid en företeelse på vår lyriska scen, som länge skall fortlefva bland våra angenämaste minnen från svenska operans, om man får tro tidens tecken, snart flydda glanspunkt.