Göteborgsposten – 20 juni 1870, sida 1

Berthe lyssnade orörlig och hvit som marmor, sökande utleta meningen med detta uppträde. ö — Det är då sannt, ätertog den sjuke, att dessa sköna glänsande ögon afspegla le en smutsig själ! Ahl! hvem har blifvit bedragen som jug! Berthe hvad drömde du om då du slumrade i mina armar? Tråmorel kom och du trodde dig se dina drömmars ideal. Du beundrade de förtidiga skrynklorna hos den blaserade vällustingen, liksom det olycksbådande insegel som blifvit satt i den fallne erkeengelns panna. Hans förflutna lifs paljetterade trasor som han höll framför dina ögon tog du för en purpurmantel! Din kärlek kastades emot honom, som ej ens tänkte på dig. Du rusade med ifver mot det onda. Och jag som trodde din tanke vara ren som Alpernas snö! Hos dig egde ej ens en strid rum. Du gaf dig ej, du erbjöd dig. Iogen förvirring hos dig lät mig misstänka ditt första felsteg. Tröttheten kufvade hans energi. Hans röst blef allt svagere. — Du har haft lyckan mellan dina händer, Berthe, och du har bekymmerslöst krossat den som barnet krossar en sällsynt leksak, hvars värde det ej känner. Hvad väntade du af denne usling, för hvars skull du haft det förfärande modet att döda mig? Du har trott dig älska honom, men ledan bör nu ha efterträdt kärleken. Betrakta honom och döm emellan oss. Se sjelf hvem som är man, jag som ligger utsträckt på denna säng och om några timmar skall utandas min sista suck, eller han som vrider sig af ångest och rädsla i sin stol. Du har brottets energi,