Göteborgsposten – 20 juni 1870, sida 1

dig, och du kunde ej komma och säga mig midt i ansigtet: Du är för mycket lycklig, gif mig en del af din lycka! Derföre förde du lömskt vanäran till mig. Berthe var blott verktyget för ditt hat. Och i dag besvärar hon dig, du föraktar och du fruktar henne. Min vin Hector, du har hos mig spelat rollen af den gemene lakejen som tänker taga ut hämnd för sin ringa ställning derigenom att han spottar i de rätter han för till sin herres bord! Grefve de Tremorel svarade blott med en suck. De förfärliga ord den döende mannen uttalade föllo på hans samvete grymmare än slag på kinden. — Se der, Berthe, fortfor Sauvresy, se der den man du föredragit framför mig, för hvars skull du förrådt mig. Du har aldrig älskat mig, jag inser det nu, ditt hjerta har aldrig tillhört mig. Och jag som älskade dig så högt! ... Från den dag jag såg dig första gången har du blifvit min enda tanke, liksom om ditt hjerta slagit i mitt hjertas ställe. Allt hos dig var mig kärt och dyrbart. Jag beundrade tillochmed dina fel. Det finnes intet som jag ej skulle ha gjort för ett småleende af dig. Du vet ej att jag åratal efter vårt giftermål ännu fann en lycka i att vara den förste som vaknade för att se dig sofva ett barns sömn, för att smeka dina sköna blonda lockar!... Han veknade vid minnet af sin förflutna lycka, vid minnet af dessa njutningar som aldrig mer skulle återkomma. Han glömde de båda andras närvaro, det nedriga förräderiet, giftet. Han glömde att han skulle dö, mördad af den qvinna han så högt älskat, och hans ögon fylldes af tårar, rösten stockades i hans strupe.