Göteborgsposten – 20 juni 1870, sida 1

han har endast dess låghet! Ah! om jag hette Hector de Trmorel och en man vågat tala till mig som jag talat till honom skulle denne man ej mera lefva, hade han också till sitt försvar tio sådana revolvrar som den jag håller i handen. Hector försökte att resa sig upp, att svara. Hans ben ville ej bära honom, hans strupe gaf ej annat än hesa oartikulerade ljud ifrån sig. Och då Berthe betraktade de båda minnen och gjorde en jemförelse, fann hon verkligen med raseri sin villfarelse. Hennes man syntes henne i detta ögonblick sublim: hans ögon kastade blixtar, hans panna strålade under det den andre, den andre!... ja hon kände leda af att se på honom. Alla de bedrägliga chimerer som lockat henne, kärlek, passion, poesi hade hon haft i sina händer, så att säga, och ej märkt det. Men hvart ville Sauvresy komma ? hvilken var hans afsigt? Han fortfor med svårighet : — Vår ställning är alltså denna: ni ha dödat mig, ni skola bli fria, men ni hata hvarandra, ni förakta hvarandra... Han måste afbryta, han var nära att qväfvas. Han försökte höja sig på örongottet, sätta sig upp i sängen, men var för svag dertill. Han vände sig då till sin hustru. — Berthe, sade han, hjelp mig att resa mig upp. Hon lutade sig öfver sängen, fattade sin man om lifvet och lyckades placera honom i den ställning han ön.