Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 2

bevis derpå; hvem skall ni kunna inbilla att då ni är min älskare, ni ej är min medbrottsling? Han insåg hela vigten af denna förfärliga hotelse från Berthes läppar. I — Gå, fortfor hon i ironisk ton, tala, begär att få göra bekännelser. Hvad som än må hända, i lyckan eller i brottet, skola vi ej mer vara skiljda, våra öden skola vara desamma. Hector hade sjunkit ner på en fåtölj, alldeles förkrossad. Han fattade med händerna om sin panna, som han tyckte vara färdig att brista. Han såg sig innesluten i en infernalisk labyrint, ur hvilken det var omöjligt att finna någon utgång. — Jag är förlorad, stammade han utan att veta hvad han sade, jag är förlorad !... Han var ömklig att skåda; hans ansigte var förvridit, stora svettdroppar perlade fram i hans panna, hans ögon stirrade uttryckslösa som en dåres. Berthe fattade honom i armen och skakade honom, hans ömkliga svaghet väckte hennes förbittring. — Ni är rädd, sade hon, ni darrar! Förlorad! Ni skulle ej yttra detta ord, om ni älskade mig som jag älskar er. Skall ni vara förlorad derföre att jag skall bli er hustru, derföre att vi slutligen skola kunna älska hvarandra fritt, inför hela verlden? Förlorad! Ni har således ingen id om hvad jag har uthärdat? Ni vet således ej att jag är trött vid att lida, trött vid att lefva i en beständig fruktan, trött vid att oupphörligt förställa mig! — Ett så stort brott!