Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 2

Et rigt Parti är ett borgerligt skådespel, hvars förtjenster äro öfvervägande, men der författarinnan, i sitt begär efter att vara sin skolas metod trogen, efter att kunna gitva uttryck åt de handlandes själspel, haltar i jemnmättet och gör sig skyldig till vissa ötverdrifter, der det sökta allvaret slår öfver i sin motsats. Närmast upprända efter Björnsens ÅDe Nygifta, skildras här de äktenskapliga konflikterna mellan ett par makar, hvilka båda icke knutit sig vid hvarandra af endast kärlek. Maken, Eduard Grant, blef ursinnigt kör i Julie och, för att så henne, uppgaf han sin valda lefnadsbana, hvilken han med förkärlek omfattat. Han öfvertog en handelsaffär efter en slägting, hvars rikedon han ärfde, emedan han trodde sig sålunda skola vinna Julie. Hans hopp gick i fullbordan. Han slösade nu de rikliga inkomsterna på sin vackra hustru, hvars redan flårdfulla sinne på detta sätt vändes mer än någonsin åt verluen från hemmet. Han led häraf: det vär kallt i hemmet med dess sup6er, han fann aldrig en lugn kärleksstund hos sin maka. Grämde honom detta, så gnagde äfven en annan matk honom, neml. den obehagliga känslan af att han uppgitvit sin verkliga kallelse, låkareyrket, för att fånga rikedomens guldglänsande fjärilar. Detta är onekligen en djupt tragisk konflikt, i hvars behandling förf. äfven lyckats förträffligt. Men en dag blir mannen svartsjuk. Stynget har framkallats genom ett bref från en väninna, åt hvars innehåll han ger en väl godtycklig tolkning. Han kastar sig med raseri i svindlande spekulationer, i spel och slöseri. Han drifver sitt lif ute, ifrån hemmet och bemöter hustrun med en till förakt gränsande hårdhet. Härigenom bli rollerna ombytta. Hennes känslor vändas åt hemmet och hon lider nu af hans ytliga lif Slutligen blir han ruinerad, och i denna plötsliga fattigdom återfinna de hvarandra. De älska hvarann: han skall kunna hängifva sig åt den älskade läkarekonsten och hon skall stödja honom med sin kärlek. Genom pröfningen hafva de båda gjort sig fria, d. v. s. betvungit lidelserna och det yttre. Detta drama måste på scenen fängsla genom sina konflikter, fastän behandlingen lemnar åtskilligt öfrigt att önska och isynnerhet dialogen ofta blir så gåtofullt hyperpoetisk, att man tillochmed vid läsningen måste länge fundera på andemeningen. Vi hoppas att få se stycket i en god öfversättning, ty det är alldeles nödvändigt, återgifvet på svensk scen, och skola kanske då dessa anmärkningar visa sig oberättigade. I alla händelser förtjenar det att räknas bland den nyare nordiska dramatikens bättre alster. ——— DD —