Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 2

hans förtroende, att man ovärdigt förrådt honom. Om han ingenting sagt mig, om han ej låtit oss märka sin oförsonliga vrede, är det emedan han rufvar på någon ryslig hämndplan. Allt hvad Berthe sade var mer än sannolikt och Hector insåg det fullkomligt väl. —Hvad är att göra? frågade han utan tanka, nästan utan röst, hvad är att göra? — Taga reda på hvilka ändringar han kan ha gjort i sitt testamente. — Men på hvad sätt? — Jag vet ännu ej. Jag kom för att fråga er till råds, och jag fann er vara svagare än en qvinna. Låt mig derföre handla, bry er ej om någonting, jag tager allt på mitt ansvar. Han ville komma fram med en invänning. — Nog! sade hon, det är nödvändigt att vi ej låta honom ruinera oss; jag skall tänka efter... Man ropade henne nerifrån. Hon steg ner, lemnande Hector i en dödlig ångest. Samma afton, några timmar efter ofvananförda samtal, under det Berthe syntes lycklig och småleende, bar hans ansigte så tydliga spår af sinnesrörelse, att Sauvresy frågade honom om han befann sig illa. — Du tröttar ut dig med att vaka öfver mig, min gode Hector, sade han, huru skall jag någonsin kunna visa mig nog erkännsam för din broderliga tillgifvenhet. (Forts.)