Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 2

Från Utlandet. Brytningen mellan romerska stolen och Frankrike är nu afgjord — säger den bekante romerske korrespondenten till Augsb. allg. leit. Först har en nordfransk biskop, hvilken i Paris meddelat sig med en af de ledande statsmännen, här berättat dennes yttranden. Ministern sade, att Roms hållning liknar en krigsförklaring mot Frankrike. Regeringen har gjort allt, för att afleda curian trån den farliga bana, på hvilken hon skrider framåt; men förgätves. Han hade för egen del varit emot grefve Darus politik, emedan han ej ville förhindra, hvad som kunde leda till en söndring mellan stat och kyrka. Men nu trodde han sig ha fria händer till att uttöra detta system, eftersom Rom gjorde det oundvikligt. De förbindelser, som bestå emellan de båda hofven, skulle upphöra och likaledes Kyrkostatens occupation at franska trupper, emedan en sådan andlig makt, som den påfven eftersträfvar, är oförenlig med den verldsliga. Samtidigt uttalade Frankrikes sän debud liknande varningar och försäkrade statssekreteraren kardinal Antonelli, att han hade befallning om att ej vidare företaga något, som skulle kunna uppehålla sakernas gång. Antonelli skall härtill hafva svarat, att han såg sakerna i samma ljus, men icke var nog mäktig att dervid göra något. Man tror naturligtvis ännu alltjemt, att den närvarande regeringen i Paris icke är tillräckligt stark eller fast, för att kunna utföra en politik, som mera skulle vara i prins Napoleons anda, än i kejsarens. Men curian underskattar just graden af den skymf, man tillfogat Frankrike genom det lugna föraktet mot Darus båda noter. Emellertid svänges rökelsekaret oaflåtligt för Pius. Likasom bland det franska presterskapet är äfven inom det italienska en stor agitation i gång för att få till stånd vota för ofelbarheten och penninggåfvor till pålven. Sex prester från Cunco uttala i sin adress denna hädiska sats: Tala, o, store Pius! det, som dina läppar tala, är ej någon dödlig stämma, utan Guds! I Paris har utkommit en stridskrift med titeln Iuru det går till på ekumeniska mötet, hvilken befinner sig i alla de fransmäns händer, som kunna Jäsa och intressera sig för politik. Man afvaktar med spänning en andra stridskrift, hvilken skall innehålla mera och ha erkebiskop Dupanloup at Orleans till författare. Denna skrift tryckes i Neapel och utdelas i Rom; den bär titeln:Om den moraliska enstämmigbetens nödvändighet å kyrkomötena. Den förstnämnda skriften behandlas af den bekante Veuillot såsom ett afskum af gudlöshet, men franska biskopar försäkra, att allt det otroliga, som deri uttalas, tyvärr låter sig bekräftas. Mest förbittrad öfver an