Göteborgsposten – 11 juni 1870, sida 1

K Allt detta Furades rå å naturligt, att Hector blef föri vånad och nästan gjorde sig sjelf den frågan, om hon ej ombytt känslor och om hon ej för en enda gång talade sanning. Men då han alltjemt var enträgen gat hon slutligen vika och de aflägsnade sig. Han beredde sig på någon häftig scen, på förebråelser, på hotelser, och han samlade allt sitt mod. Onödigt besvär. De vexlade ej ett ord under hela vägen. Återstoden af aftonen befunno de sig ensamma under nära en timma; hon gjorde ej en enda häntydning på dagens äfventyr. Grefve de Tremorel visste ej hvad han skulle tänka. — Kan jag ha misstagit mig på henne? sade han för sig sjelf; är det nog att visa litet sjelfständighet för att förmå henne rygga tillbaka? Han hade ej misstagit sig på henne, han fick erfara det följange dag. Omedelbart efter frukosten yttrade hon: — Ni hade lofvat mig, Hector, att afstå från detta i giftermål. Han sökte ett svar. — Låt mig tala, fortfor hon, ni får förklara er sedan. Ni har brutit ert ord, ni har svikit mitt förtroende, jag är ej nog dåraktig att förvåna mig deröfver. Men i dag, efter moget öfvervägande, vill jag säga er att ni ej skall gifta er med mamsell Courtois. Derefter började hon, utan att vänta på hans svar, den eviga klagovisa som användes af förförda qvinnor, eller qvinnor som påstå att de blifvit det. Hvarföre hade han kommit? fan var 17——1.:): j 2:4 on a) : an han 1.::: 10