Göteborgsposten – 11 juni 1870, sida 1

Museum. — När komma de? — Wienianski-teber. — Anekdot. Det behöfs så obegripligt litet för att ha roligt, bara själen är nöjd, resonnera optimisterna, den aktningsvärda minoriteten i universums stora riksforsamling. I allt annat äro vi böjda att ge optimisterna rätt, men icke i detta. Hvarfore? Jo, helt enkelt derföre att vi ha den äran — något tryckande, när det är fråga om kommunalskatten — ha den äran att vara stadsbo, visserligen landsorts-stadsbo i jemförelse med Stocknolmarne, men ändå stadsbo. Nu förhåller det sig så, att när vi cives urbict tänka ha roligt på rena allvaret, vilja vi vanligtvis förlusta oss på ettrustikalt, d. v. s. landtligt sätt, alltid dock med bibehållande af det medfodt urbana i vårt väsende. t på landet! heter det alltid, när man med godt samvete bommat igen pligtens tunga portar och med tanken på 24 eller i lyckligaste fall kanske 48 timmars fullkomlig trihet drar en suck af belätenhet och jublande utbrister: Nu ska vi roa oss! Nå ja, men det behöfs väl icke så obegripligt mycket tör att ha roligt på landet? Ingalunda, sa prof. Schröder, en smula godt humör, en smula litsmedel: korgar och kantiner, några goda vänner till sällskap och en vacker plats att sträcka ut sig på i gräset. Alldeles riktigt ja, men — om det regnar! Der har ni det. Tänk om det regnat under Pingsten, istället för att det nu var en väderlek så herrlig, så solljus, sa swålande skön, att man liksom tyckte sig insuga ett nytt, föryngradt lit ur naturens alla porer. Om det regnat, hvar skulle då alla de upprymda, festligt pyntade skaror hamnat, bvilka under de båda helgdagarne hvarje timma och stund svärmade ut ur staden liksom bien ur sin kupa, arbetsbin, drönare och visar om hvarandra? Skulle våra hyggliga skarpskyttar haft en så utomordentligt treflig ut flykt till Alingsås om det regnat? Skulle Arbetareföreningen haft så angenämt på Floda och mått så godt på Nääs om himlens vattukällor strömmat ner i bålarne och skrämt på lykten de älskvärda Heber som nu iskänkte nektarn? Skulle ni sjelf haft så roligt på ert sommarnöje i Gamlestaden, i Marstrand, på Särö, Långedrag, Stjernvik, Bratten eller på or vackra villa, som skymtar så förtoriskt fram i ekogsbrynet derborta, straxt bredvid jernvägen? Skulle månne er odmjuke tjenare, arla i morgonstunden Annandag Pingst, funnit en lummig holme i sjön Mjörn med ekar, liljekonvaljer och en liten frukostrisp i det grona så tjusande skön, om himlen varit grådaskig och regndrypande, i stället för att nu blå som en engels öga återspegla sig i den skogomkransade insjöns klara vatten? Näppeligen. Ni ser sålunda, hr optimist, det sordras icke så obegripligt lite för att ha, åtminstone hvad vi mena med roligt här i verlden. Det fordras det som kanske är det mest oberäkneliga af allting, hvaraf man beror här i jordelifvet, det fordras framtör allt godt väder! Om vi sålunda tillsvidare icke behött att beklaga oss öfver vattnet, så har deremot elden på senare tiden gjort sig skyldig till åtskilliga högst bedröfliga excesser. Eldsvädor i Wenersborg, Jönköping, Norrköping, Båstad, hos hundturken i Pera, hos König i Bremen och kejsaren i Fontainebleau. En hufvudstadstidning meddelar om denna sistnämnda eldsvåda följande något egendomligt uppställda telegram: Fontainebleau d. 7 Juni. I går uppkom skogseld, hvarigenom hundra hektarer blitvit förstörda. Kejsaren bevistade en bal i Tuilerierna. Kejsaren bevistade en bal i Turlerierna? Så mystiskt! Vill telegramafsändaren dermed på ett fint sätt från Sfinxens hufvud aflägsaa alla misstankar om att ha anlagt elden? Eller är han kanske en ursionig republikan, en stallbroder till Henri Rochefort, Gustave Flourens och Victor Noir? Vill han i dessa sex ord inlägga en försåtlig, en fruktansvärd anklagelse? Vill han kanske dermed säga så mycket som detta: Den usling, som mördat franska fol