Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 1

— Ah! tänkte Sauvresy, han kan motstå en bön från hennes läppar, jag hade aldrig detta mod, jag. Han kan bibehålla sitt förnuft, sin kallblodigbet, sin vilja, då hon ser på honom, Jag har aldrig sagt nej, jag, eller snarare jag väntade uldrig tills hon bad mig om något. Jag har tillbragt mitt lif med att utspana hennes minsta önskningar för atv förekomma dem. Kanhända är det just det som varit min olycka? Hector stod på sig och Bertbe började bli ond. Hon ryggade tillbaka, hon sträckte ut armen, med öfra delen af kroppen tillbakalutad; hon hotade honom. Slutligen var han öfvervunnen. Han gjorde en jakande åtbörd med hufvudet. Då slog hon armarne om hans hals. Sauvresy uppgaf ett skri af raseri, hvilket gick förloradt för stormens tjut. Han hade velat ha visshet, han hade fått den. Saken var tydlig, omöjlig att bestrida. Nu behöfde han blott ba medel att straffa, säkert, fruktansvärdt. Sauvresy förstod att hon nu skulle gå ner, att han ej kunde tänka på att gå och söka reda på brefvet, hvarföre han i största hast gick tillbaka in, glommande att skjuta för riglarne till trädgårdsporten af fruktan för att bli öfverraskad. Först då han kommit tillbaka in i rummet märkte han att han stått med nakna fötter i snön; det hade tillochmed fastnat stora snökofvor på tofflorna, som voro helt våta. Hastigt slängde han dem under sängen och lade sig åter samt lätsade sofva. Det var hög tid: Berthe inträdde. Hon närmade sig sin man, och då hon såg att han ej vaknat återtog hon sitt broderi nära kaminen. Hon hade ej tagit tio stygn