Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 1

ÅJ:. EF MOLNET al Å11leoch Skansgatorr i å hvilka samtliga ställen jemvä! lösnummer GÖTEBORG. D. F. BONNIERS BOKTRY CKERI, 18 RJ trädande kamarillan kunde inrymmas, fastän den anlitat alla konstens medel för att göra sig populär. Visserligen framställdes både gretse Arvid Posse och grefve Erik Sparre såsom ministerämnen, dock mera för att såsom ansvariga rådgiware få råna Marsyas öde, hvilket utan tvifvel i rikt mått kommit dem till del om de i konseljen inkallats. Det är dock uppenbart, att karakterer af deras skrot och korn icke äro acceptabla i ett svenskt statsråd, och jag tror icke heller att den tid kommer, då män med alla deras egenskaper blifva användbara i konseljen. Betydelsefullt är äfven, att huru mycket man än ordat derom, att ministeren bör tagas nr riksdagsmajoriteten, så har dock en sådan åtgärd nu befunnits i realiteten overkställbar. Princi ipens riktighet kan dock ingen bestrida; men ännu åtminstone kan den icke konseqvent tillämpas här. I Andra kammaren utgjorde ju landtmannapartiet majoriteten ? Men har man väl kunnat uppgifva någon enda tilläfven om man skulle vilja inberäkna dess lilla filialatdelning i Första kemmaren — som förmår motsvara till och med minimianspråken på ett statsråd? Huru skulle väl en minister ur landtmannapartiet nu taga sig ut och blifra af den stora allmänheten mottagen? Huru länge skulle den ega bestånd, och hvad anseende skulle den kunna förv ärfva sig: Detta parti får åtnöjas med sin numeriska styrka och med de voteringssegrar som genom den kan vinnas, inklusive den att medelst anslagsvägringar nå gon gång sälla en minister, dock utan att hans efterträdare ändå tages ur detta partis leder. Äfven de nya statsråden bafva med särdeles välvilja helsats af tidningspressen. De kunde också derpå göra anspråk, ty de äro, fastän i olika riktningar, framstående män, hvilka såväl af den bildade allmänheten som af representationen äro kända och högaktade både för grundliga studier, stor arbetsförmåga och fasthet i karakteren. Hvad hrr Weern ech Bergström beträffar, så äro de personligen kända och ega många trofasta vänner inom epresentationen, inom hvilken det är nogsamt bekant att de långt ifrån eftersträfvat de anSvarsfulla, ansträngande och, man kan gerna säga det, otacksamma befattningar, som de nu mottagit. Det är möjligt att den nuvarande ministören betraktas såsom en öfvergångsminister — men hvartill skall då öfvergången ske? Jag har exempelvis hört sägas att nå zon gång kommer grefve Posses tid att blifva siuansministere, men att tiden derför vännu cöke är inne. Jag hoppas att den tiden aldrig skall komma, ty den ministören måtte blitva särdeles förunderligt konstruerad, väl nycket påminnande om en associationsteater. Jemför man ministeren Adlercreutz med ministeren De Geer, så synes mig i afseende på den förra en betänklighet möta: den saknar nemligen den senare ministerens kärna. Frih. De Geers personliga ställning i och inflytande på konselien kan icke af den nye )ustitiestatsministern uppnås på länge, om naFousin. Just det att frih. De Geer var grundläggaren at ett nytt samhällsskick, att han trorikt fullgjort en stor mission och att hans rena, tlärdtria karakter aldrig tillstadde honom avarken att böja sig för sidoinflytanden eller bäfva för partiernas larm, tillförsäkrade honom ett obestridligt inflytande på rådslagen och vesluten. Han utgjorde det starkaste bälverket mot sidoinflytelsernas hydra. Ministören lick genom hans högsinnade och sannt konstitutionella hållning sin karakter. Det är det dyrbara art som måhända blir svårt för den nya minis:ören att bibehålla oförminskadt. — Vi ha nyligen sett huru en framstående stälsman, varsawt såsom alltid, antydt om nödvändigheten ratt gitva okad kraft åt regeringsmakten i konungens hand?. I detta nuryck, denna törkänning, eller denna vink, möjligen också en admonition, låg allt annat in en törflugen ide. Händelser som sedan intraflkat kunna möjligen af det nyss anförda utrycket forklaras, och omöjligt är ju icke att or den ökade kratteus tillkommelse utgjorde ——— ——— —