Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) c Stockkolm d. 7 Juni. Få anade väl tör sju veckor sedan, att frih. af Ugglas beslutade afgång från chefskapet för finansdepartementet skulle framkalla en ministerkris; ändå färre trodde väl att en så i alla atseenden betydelsefull personförändring inom statsrådet nu skulle inträffa, och aldra minst kunde man ana, att ministeren skulle blifva så rekonstruerad, som nu har skett. Otvifvelaktigt är att ui trih. De Geers och hr v. Ehrenheims beslut att nu afgå, ligger en allvarlig och, som man bör hoppas, kraftigt verkande protest mot det dubbelspel, för hvilket frih. af Ugglas blef utsatt at en efter makt sträfvande fraktion, som blifvit kallad kamarillan, hvars intriger voro alltför tilltagsna och betänkligt uppåtsträfvande, för att ej skoningslöst blottas. Det är denna kamarilla, som nu får bära skulden för frih. De Geers afgång. Vid riksdagens början törspordes med visshet att frih. De Geer lofvat sina kolleger att qvarstanna på sin plats; men omständigheter inträffade under riksdagens lopp af så ömtålig beskaffenhet, att statsrådets främste ledamot ansåg sig böra atgå, för att låta dem som vederborde oförbehällsamt veta, att de ansvariga rådgifvarne icke under några vilkor ega att underkasta sig sängkammarrådgifvarnes intriger. Det är möjligen en seger att frih. De Geer nu blifvit aflägsnad; men det är icke en ärorik seger. I afseende på de fyra afgångna statsrådsledamöterna har jag ingenting godt att säga, som icke vida bättre än jag förmår redan blifvit yttradt af tidningspressen. Den har med en sällspord enighet och lika högsinnadt som rättvist bedömt dessa män, och det är mer än sannolikt, att de många bittra antall som riktats mot ministeren De Geer nu at den ädelsinnade tidningspressen erkännas såsom både förhastade och orättvisa. Det lider icke heller något tvifvel, att hvar och en hyser den önskan, att kommande ministerer alltid måtte bestå af lika upplysta, fosterländskt sinnade, till karakteren rena och i det offentiga och enskilda lifvet så oförvitliga män, som hela den grupp, hvilken innefattas under den gemensamma benämningen ministeren De Geer. Om den förra blitvit försvärkt med nya krafter, så mycket bättre, ty ätven hos oss har den iakttagelsen blifvit bekrättad, att le verksammaste ledamöterna i statsråden snart blifva utslima; men af oberäknelig vigt ir det, att den nu skedda person-förändringen nom statsrådet icke medfört någon förändring i regeringssystemet. Detta har också blifvit rotfast och tillvunnit sig den på en gång upplysta och passionsfr.tt tänkande allmänhetens förtroende. Möjligt är, att kommande ministörer kunna bli mera progressiva, men regeringssystemets väsende blir dock oförändradt, och ingen skall drista rubba det. Likasom man kan säga att ministeren De Geer haft ull valspråk: svensk ära och svensk tro, insens slaf och ingens tyrann, så kan man ock tryggt säga att den minister, som icke på sin sköld inristar och troget vidhåller detta valspråk, endast får lefva ett kort lif. En märklig företeelse, lärorik och varnande för dem det vederbör, ligger ovedersägligen deri, att under miaisterkrisen utgjorde det allmännaste samtalsämnet och flera förslag till ministerlistor uppgjordes, dels på allvar, dels på skämt, förspordes icke ens skymten af sympati för en sådan ministerbildming i hvilken den på sista tiden så oblygt fram