Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 1

— Jag tror det ej, svarade han, en domestik skulle ha skjutit tör riglarne, och som ni ser äro de fråndragna. Jag stängde dock sjelf. denna dörr på aftonen, och jag erinrar mig fullkomligt att ha skjutit för riglarne. — Det är högst besyunerligt. — Och märk väl, dessa våta fläckar går ej I till salongedörren. De stodo tysta, darrande, vexlande blickar, fulla af oro. Samma förfärande tanke uppstod hos dem båda. — Om det skulle vara han? Men hvarföre skulle han ha gått ut i trädgården ? Det kunde ej vara för att shionera på dem. ej på fönstret. — Det kan ej vara Clement, sade Berthe slutligen, han sof då jag gick ut, och han är äfven nu försänkt i den djupaste och lugnaste sömn. Saurresy lyssnade på de båda Personer som blifvit hans bittraste fiender. Han förbannade sin oförsigtighet och insåg nogsamt att han var oduglig för en strid med listens och trolöshetens vapen. Han tänkte: — Blott de ej hitta på den iden att undersöka min nattrock och mina tofflor. Lyckligtvis hittade de ej på denna enkla utv öfvertyga sig om sanningen och skildos åt efter att ha sökt lugna hvarandra ömsesidigt. Men hvar och en hyste ett tvifvel i djupet af sin själ. Denna samma natt hade Sauvresy en fruktansvärd kris. Efter denna mellanstund af förnuft började åter yrseln. Doktor R... förklarad. honom följande dag vara i större fara än någonsin, Sjuk ängre än De tänkte äg att