Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 1

ve Fornsorskaremötet i Wexiö. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Weziö d. 2 Juni. Då vid afslutandet af diskussionen i går det be slutats att någon öfverläggning rörande den 5:te fräsan: Förekomma väsentliga olikheter i folkspråket inom olika delar af Småland? ej nu skulle forekomma, började denna dags diskussion med den ö:te, men dessförinnan upplastes en skrifvelse från Richard Dybeck, som blitvit hindrad personligen ininna sig, i hvilken skritvelse framhölls att det borde kas för att lifva allmogens håg för bevarandet af dess barndoms sånger och sagor, såsom varande enda medlet för dessa att undga förintelsen i folkmedvetandet. 6:te punkten var följande: Anträffas svenska minnesmärken från äldsta tider med en ornamentik af så egendomlig karakter, att den icke visar spår ar främmande inflytelser och mönster?Den nordiska ornamentiken finnes redan i Irland ända från 7:de århundradet, hvilken egentligen w en tysk iakttagelse; samma ornamentik förefinnes i de gamla norska träkyrkorna, men den irländska ornamentiken företer väsentliga olikheter och har måhända snarare anglosaxiskt ursprung än nordiskt, sannolikt en uppblandning af bådadera, synnerligast förorsakad af den beröring som egt rum med de nordiska vikingarne. För att den nordiska ornameutiken haft inhemskt ursprung talar flera omstänligheter. De gamla guldbrakteatrarne från 5:te ärslundradet och det intressanta Ultunatyndet från det vite, bestående af ett kosteligt arbetadt svärd, talar ett ovedersägligt intyg öfver att det ej är utländskt arbete; likaså de rika skatter som i detta hänseende töretinnas å Gotland. Idten med slingerornamentet visar sig af de äldsta spår vi i detta hänseende ega hafva ursprunglingen endast bestått af rent bandornament, hvilket sedan försetts med drakeller ormnufvuden, hvarur sedermera det så vackra drakornamemet uppstått. Att riktningen af denna tanke-, bse