Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 1

— — — — — följd utbildat sig så långt i denna syftning förklaras ytterligare på ett temligen påtagligt sätt genom våra förfäders benägenhet på tron å metempsycosis, att deras fäders maner stannade hos dem under antagandet af en djurform, och för denna mystiska tillvaro lämpar sig måhända intet djur bättre än den tysta ormen, som också häriör blifvit evighetens symbolum. Vi veta ock huru sagan förtäljer oss att draken, rufvande i ättehögen å de der förvarade skatter, vid midnatten gick fram ur sin hög. Ja, än i dag se vi för våra blickar en häntydan å denna gamla folktro, ehuru säkerligen få reflekterat deröfver, neml. vår svenska tretungade örlogstlagga, som i sjelfva verket ej är annat än ett klufvet Årakhufvud, och sålunda en at våra aldra äldsta forminnen i fullkomligt bibehållande ända till våra dagar. Fetish-dyrkarne och äfven romarne höllo ormen helig. Vid Carl IX:s förmälning 1592 med Christina at Holstein medföljde en tysk, som återgifvit sina reseintryck, hvarat inhemtades bl. a. att han en gång inträdde i en småländsk bondstuga, hvarvid han till sin stora förskräckelse fann jemte barnen som suto å golfvet, ätande ur en bunke gröt och mjölk, äfven en mängd ormar, hvika samtidigt med barnen intogo sin måltid ur samma bunke. Tysken blet rädd och flydde. Ännu i början af detta århundrade fanns en gammal skomakare i Småland, hvilken uti sin äktenskapliga bädd hade sällskap af ett stort antal ormar. En främling, som besökte detta par en gång under det både mannen och hustrun voro frånvarande, hade tagit sig det orådet före att ihjelslä större delen af ormarne, hvilket, som han trodde, lofvärda företag sålunda emottogs at de gamla då de återkommo, att de nedföllo på sina knän i bön och tårar, menande att nu vore all lycka flydd från deras hus. Ännu synes i de flesta ladugårdar på landet att ormarne hållas i helgd i så måtto att man sätter fram mjölk åt dem. Sålunda kan, ej utan skäl, anses att drakornamentet är fullkomligen af inhemskt ursprung — alla nordens runstenar bära ock vittnesbördet härom. Att man endast i arkitekturen och bildhuggarkonsten, men ej i målningen ser spår af detta ornaments egendomlighet, förklaras derigenom att målningskonsten är af vida senare datum; icke förty skönjes äfven i denna konst ett spår af den gamla folktron, ehuru nu tillämpad på sinnebilderna af den kristna trons tillvaro; sålunda har man neml. uti gamla målningar funnit helvetet symboliseradt genom ett gapande drakhufvud. I denna diskussion deltogo hrr Sohlman, Montelius, (ett ytterst intressant och skarpsinnigt anförande), Blomstrand, Hylten-Cavallius, Ljungström och frih. Hermelin. T:de punkten var: I hvad mån kan en slägtskap i stil och ornamentik upptäckas emellan gamla småländska träkyrkor och ue norska stafkyrkorna? I Norge har intresset och hågen för bevarandet af dessa märkliga gamla minnesmärken isynnerhet upplifvats efter följande tilldragelse. Det fanns der för ett antal år sedan en gammal vacker stafkyrka, som församlingsboarne beslutat nedrifva, såsom varande för mycket gammalmodig, och för att i dess ställe uppföra en af dessa hvitmenade grifter dem man nu anser vara höjden af smak och skönhet för tempelbyggnader. Auktion å den gamla kyrkan utlystes i tidningarne och å den bestämda dagen intann sig en tysk som inropade och kontant betalade nela kyrkan med 80 Specier. Bönderna logo i mjugg otver denna för tysken ofördelaktiga affar och kunde ej fatta huru han ville betala en så stor summa för det gamla skräpet. En tid förgick, hvarefter tysken iterkom och lät förfärdiga ett stort antal lårar; hela kyrkan nedtogs och inpackades på det sorgfälligaste uti de för detta ändamål förfärdigade förvaringsrummen, hvarefter hela samlingen fördes ombord på ett tartyg. Konung Fredrik Wilhelm IV af Preussen hade neml. genom en tysk antiqvarisk tidskrift olitrit uppmärksamgjord på auktionen at den gamla tafkyrkan och sändt ett ombud till Norge att för sin råkning inköpa uetta kostbara fornmiunne Denue konung som var en stor älskare af sådana oldsaser lät sedermera på det noggrannaste åter uppresa kyrkan uti Schlesien der den än i dag qvarstår. Norrmännen ursinniga öfver den blunder de begått aaiva från denna stund fatt ögonen öppnade för värdet af deras gamla minnen. Visserligen lärer nu ej i Sverige finnas någon egentlig s. k. stafkyrka, injettserums kyrka var af resvirke och är nu raserad. Några kyrkor med kanthugget timmer finnas dock innu som tyda på en viss likhet med de norska 2 ex. Hedaryds kapell i närheten at Alingsås m. tl. I diskussionen af denna fråga deltogo hrr Sohlnan, Mandelgren, Granlund och Ljungström. S:de punkten var: På hvad sätt bör man gå till väga vid upptecknandet af folkvisor -Tyvärr har man hittills vid upptecknandet af lessa folkets sånger uraktlåtit begagnandet at den nunart på hvilken de sjungits; man har örverfört lem uti vårt vanliga skriftspråk, hvarigenom förutom Jeltva deras ursprungliga språk äfven en stor del itt deras genialitet gått förlorad. Mötet ansäg att nan för framtiden borde rätta detta förhållande såunda att man ej allenast fullkomligt bibehåller sjelfva munarten, utan äfven den genuina formen: likaså vör musiken antecknas, men ej med modernisering utan under bibehållande at dess ursprungliga enkla ontall. I diskussionen af denna punkt deltogo hrr Hichftorn och Uylten-Cavallius. 9:de och sista punkten var: IIar den förkristna )dlingen i Sverige blifvit mindre våldsamt c t utrotad än i andra länder, så att i ;gst betydande spår af denna odlin indskap påträffas 7? och grundfölja häraf 3 änuu i Here tror det ej, svarade han, en domestik skulle r riglarne, och som ni ser äro de fråndragna. o dannk cjale danna 2