Göteborgsposten – 9 juni 1870, sida 1

älska hvarandra fritt långt bort i Italien, i Venedig eller Florens. Hvad minnet af honom, den förtroc:defulle äkta mannen, beträffar, skulle det för dem vara minnet af en löjlig varelse, som man bedrager, som man utskrattar och som man föraktar. — Aldrig! utropade han skummande af raseri, aldrig! Jag vill döda mig, men först måste jag hämnas. Men han kunde ej hitta på något straff, nog grymt, nog fruktansvärdt. Hvilket straff kunde väl försona de gräsliga qval han led? Han sade för sig sjelf, att han för att vara säkrare om sin hämnd, måste vänta, och han svor inom sig att han skulle vänta. Han svor inom sig att han skulle låtsa ett oföränderligt förtroende, att han skulle underkasta sig att se allt, förstå allt. — Min förställning, tänkte han, skall gå upp emot deras. Ty den yttersta förställning var af nöden. Berthe var sjelfva slugheten och hon var qvinna, vid första misstanka att hennes man anade något skulle hon fly med sin älskare. Hector egde ju nu, tack vare honom, nära fyrahundratusen francs? Denna föreställning att de kunde undkomma hans hämnd återgaf honom tillika med energien hela skärpan af hans förstånd. Först då tänkte han på vädret, på reguet som föll i strömmar, på hans kläders tillstånd. — Bah! tänkte han, jag skall sätta i hop en historia för dem. Det var blott en lieue från hans hem, men han bepohäfde mer än halfannan timma för att tillryggalägga 1