Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 1

utvandraren känner icke att det är det utländska ångbåts-eller emigrationsbolagets penningar som deponeras, men ej agentens. I provinshufvudstaden residerar hufvudagenten, i de mindre städerna agenter, i köpingarne underagenter och så vidare hela skalan utför, så att slutligen icke någon bondby finnes der icke ett underagenteas ombud utöfvar sin verksamhet. Komma så ändtligen extra-agenter, hvilka i likhet med den hemliga polisens tjensteandar icke ega något yttre tecken på sin värdighet. Dessa sistnämnda äro kanske de farligaste. De äro vanligen personer, som sett egna förhoppningar om framgångar i den nya verlden gå i qvaf. Men med tördöljande at denna omständighet och med begagnande tvärtom af det anseende för erfarenhet, som detta deras amerikanska vistande skänker dem, utveckla de nu sin verksamhet i födelsebygden, der de känna personer och förhållanden och der gamla barndomsbekanta icke gerna kunna misstänka att i den välvilligt öfvertalande vännen påträffa en person, som eger sin andel i den betalning pr hufvud, hvarmed utvandraren af ett eller annat kompani slutliqvideras, eller som tillochmed säljer den vilseledda skocken åt det högstbjudande befraktningsbolaget. Hvem kan emellertid undra på om den utvandringslystne inför all denna välvillighet känner sig vanmäktig till motstånd, och utan vidare eftertanke tager ett steg, hvilket en viss inre drift och en omgifvande atmosfer af politist missnöje redan förut manat honom att taga? Det har nyligen anförts, att hufvudanledningen till utvandringen skulle ligga i den scciala olikhet, som olyckligtvis ännu råder i vårt land. I detta påstående ligger möjligen någon grad af sanning: arbetets heder har tillförne icke varit så erkänd bland oss som sig vederbort. Men förhållandena hafva förändrats, och striden mot de gamla fördomarne i detta hänseende föres nu med sådan framgång, att det är lindrigast sagdt fegt att af dylik orsak svika sin fana och föredra flykten till främmande land. Om våra utvandrare öfvervägde både skäl och motskäl — helt säkert skulle icke så ofta beslutet blitva det som nu fattas. De skulle då finna att omkostnaderna för den långväga färden utgöra ett litet kapital, tillrackligt såsom grundplåt för dem till nyttig verksamhet i deras gamla fosterland; de skulle finna att om de i hemlandet frivilligt ville underkasta sig det trägna, fordomsfria arbetet, som de der borta på den främmande kusten drifna af nöden mäste åtaga sig, så skulle deras ställning i de flesta fall blifva bättre här än hvad den någonsin der kan blitva. Och de skulle möjligen också komma till insigt derom, att de starka band, med hvilka våra fäder visade sig vara fästade vid fosterlandet, icke voro fördomar, dem vår tid i kralt af sin upplysnings högre rätt eger att lösgöra sig ifrån, utan utgöra en verklighet, som måste fjettra hvarje ädelt sinne så länge svenskt språk talas på tri svensk jord.