Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 1

— Ni tror det, min herre, sade hon, ni tror att Hector oroar sig för framtiden? Det märks nog att ni ej känner hans karakter. Han skulle tänka på en familj! Han har aldrig tinkt och skull aldrig tänka på något annat än sig sjelf. Ifall han hado hjerta, skulle han då lefva på er som han gör? Kunde han ej ha förtjenat både sitt och mitt bröd med sina armar, liksom många andra få göra? Jag kände blygsel, jag, tör att begära penningar af honom, derföre att jag visste hvad han gaf mig skulle ha kommit från er. — Men han är min vin, mitt kära barn. — Skulle ni ha handlat som han? Sauvresy visste sannerligen ej hvad han skulle svara, insnärjd af den naturliga logiken hos denna okunniga flicka ur hopen, hvilken bedömde sin älskare som hopen dömer, utan konsideration, utan afseende på de högre klassernas konventionella fördomar. — Ah! jag känner honom, jag, fortfor Jenny, allt mer och mer exalterad i mån som hennes minnen framställde sig för henne, han har blott narrat mig en enda gång, nemligen den morgon då han kom och förkunnade att han skulle beröfva sig lifvet. Jag har varit nog dum att tro honom vara död och begråta honom. Han begå sjelfmord! Han är alltför rädd att göra sig något illa, han är alltför feg dertill! Ja, jag älskar honom, ja, denna kärlek är starkare än jag sjelf är, men jag högaktar honom ej. Det är vårt öde att ej älska andra än dem vi förakta! Man borde kunna höra Jenny i de närgränsande rummen, ty hon talade med hög röst under det hon gestiku