Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 1

den afdragas, måste det i sanning kännas tryckande för den nyligen ankomne emigranten att sålunda behöfva bidraga till liqviderandet af skulder, hvilka upptagits för ändamål som för honom varit alldeles srämmande. Det är numera icke heller ur statens hand som nybyggaren direkt mottager den jord, han skall odla; jorden befinner sig oftast i de stora kompaniernas ego och i tjenstbarheter af ett eller annat slag måste emigranten vanligen till dem fullt gälda den mindre bördiga jord han mottager till kultur. Beslutet att lemna sitt fädernesland fattas icke i ett ögonblick. Det är icke med ett ryck, som den eftertänksamme mannen sliter de band, hvilka fästa honom vid fosterland och omgifning, vid ärfda vanor och kärblifna förhållanden. De ofvannämnda orsakerna, svenskens medfödda benägenhet för omvexling och älventyr samt traditionen om Amerikas företräden framför tillståndet i Europa, hafva derföre väl kunnat göra sinnet mottagligt för emigrationsplanerna och förvärfvat åt dem ett slags förtrolighet med tanken, som låter klyftan mellau plan och utförande förminskas. Men det erfordras dock en yttre impuls för att bringa tanken till mognad och verkställighet, och denna lemnas beredvilligt från tvenne båll: af den missnöjda radikala fraktionens organer inom pressen och af emigrantagenterna. Man behöfver endast samtala med resenärerna för att öfvertyga sig om att det oftare. är en obestämd känsla af att icke allt i vårt land är sådant som det borde vara, än några klart insedda och verkligt grundade skäl till missnöje, som drifver dem till att lemna sitt land. Och denna känsla är sjelf det qvarstannande intrycket af de klagomål, som under en följd af år, på god tro eller såsom politiskt agitationsmedel, höjts mot skattebetryck, embetsmannaförtryck och hvad de nu allt beta dessa stående punkter i den svenska ultraradikalismens anklagelseskrift mot det bestående samhällstillstandet. Innan den nya representationsreformen infördes, hade man ju varit van att utaf dessa pressens organer se den läran förkunnas, att om blott denna rent politiska förändring kunde genomföras, skulle i alla hänseenden ett nytt sakernas skick inträffa. Vilkoret har uppfyllis. men det lofvade resultatet låter ännu vänta på sig. Jorden gilver icke rikare äring uu än förr, skatterna hafva icke kunnat försvinna, mulna och klara dagar vexla ännu om i den enskildes lif. Hafva då icke möjligen dessa samma auktoriteter rätt när de påstå att botemedlet icke kunnat behörigen verka, derför att detsamma i dess rätta sammansättning förhälles de lidande, under det att blott ett sken at det som utlofvats kommit dem till del? Samma slags aristokrati som förr, föränarad blott till personerna, törtrycker ännu det egentliga folket. Dess maktbegär förhindrar den af förnuft och religion fordrade personlighetsprincipen att vinna absolut erkännande i det poltiska och kommunala litvet, och dess egennyttiga beräkningar omintetgöra försöken af folkets vänner — för hvilka Jöns Pehrsson är den ideala urtypen — att rädda de många, som nu offras åt statslyxens Moloch. Till den sålunda bearbetade jordmånen träda nu emigrantagenterna fram, och deras arbete blifver jemförelsevis lätt. Man kan knappt begära af dessa, den egna nyttans representanter, att ens de bättre bland dem skola i emigrationen uppvisa alla sidorna, de onda med de goda, ty emigrationens befordrande är deras yrke, deras levebröd. Men olyckligtvis finnas bland dem icke blott sådana, hvilka endast underlåtenhet kan förebrås, utan äfven sådane hvilka hafva på sitt samvete verksynder. Man trodde allmänt att den nya emigrantlagen skulle hafva till folid att agenternas inflytande på denna nya folkvandring skulle betydligt minskas. Förhållandet synes blifva det motsatta. Ett fullkomligt agentnät har blifvit utbredt öfver landet, i hvars maskor den straxt fängas, hos hvilken det ringaste spår till utvandringslust förmärkes. Det är i ett hierarkiskt system som desssa emigrationens befordrare äro ordnade. I sjöstaden, hvarifrån ötversarten sker, tronar generalagenten omstrålad af det Te som en kautionssumma på 60,000 rdr sprider ötver honom, och hvilken summas storlek ofta på den fattige utvandraren gör det intryck att det snarare måste vara ett sfilantropiskt syfte än eget förvärt som den kapitalstarke generalagenten fulltöljer — ty