Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 1

— Ni vet således? frågade hon. — Jag vet ingenting, ty på er begäran har jag ej nämnt något till Tremorel, men jag anar allt. — Han vill ej återse mig, sade miss Fancy sorgsct, han jagar bort mig. Sauvresy uppbjöd hela sin vältalighet. Det ögonblick var kommet då han borde vara på en gång öfvertygande och tillrättavisande, faderlig men fast. Han drog en stol intill miss Fancys och satte sig. — Var stark, mitt barn, lär att vara undergifven. Ack! er förbindelse är lika orätt som alla dylika förbindelser, hvilka nycken knyter, men nödvändigheten bryter. Man är ej evigt ung. En timma slår i lifvet, då man med eller mot sin vilja måste lyssna till förnuftets befallande röst. Hector jagar ej bort er, ni vet det nog, men han inser nödvändigheten att betrygga sin framtid, att ställa sin tillvaro på familjelifvets mera solida grundvalar, han känner behofvet af en huslig. Ett nervöst skratt af miss Fancy afklippte hans harang. — Är det han, frågade hon, som sagt er alla dessa vackra saker? — Tremorel har ingenting sagt mig, svarade Sauvresy något förvirrad, men jag är viss om att vara en trogen tolk af hans känslor. Miss Fancy gret ej mer. Hennes natur återtog sin rätt, och hennes tårar torkade ut vid elden af den vrede som fick makt öfver henne. Hon hade rest sig upp, skjutit tillbaka sin stol och gick fram och tillbaka i rummet, oförmögen att bli qvar på ett ställe.