Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 1

lerade och ett par gånger slog handen i bordet, så att glasen och buteljerna hoppade. Sauvresy blef något orolig öfver hvad hotellpersonalen skulle tänka, hvilken kände honom väl och sett honom inträda. Han började ångra att han kommit och bemödade sig att lugna miss Fancy. — Men Hector öfserger er ej, upprepade han, Hector skall förskaffa er en betryggad ställning. — Ah! hvad behöfver jag honom? Så länge jag har tio fingrar och goda ögon, skall jag ej behöfra lefva af någons barmhertighet. Han har låtit mig förändra namn, han har velat vänja mig vid lyx; vackert gjordt! I dag finns hvarken miss Fancy eller något öfverflöd för henne, det är nu Pålagie, som åtager sig att utan svårighet kunna förtjena sina femtio sous om dagen. — Nej, invände Sauvresy, ni skall ej längre behöfva ... — Hvad? arbeta? Men det behagar mig, jag är ingen lätting. Jag skall återtaga mitt gamla lefnadssätt. Tror ni väl att jag var nycket olycklig? Min frukost bestod af bröd för en sou och för en sou grönsaker och jag var ej mindre frisk för det. Om söndagarne bjöd man mig på middag på Turken för tretio sous. Der ken man ha roligt! Jag har der skrattat mera på en enda qväll än jag gjort under hela den tid jag kännt Trmorel. Hon gret ej mer, hon var ej längre ond, hon skrattade. Hon tänkte på fordna tider, på middagarne på Turken. Sauvrosy var helt förvånad. Han hade ingen ide om denna parisiska natur, på samma gäng förträfflig och afskyvärd, lättrörd ända till ytterlighet, nervös, fallen för