Göteborgsposten – 3 juni 1870, sida 1

fattningen. Jag skulle vilja likna den vid det första intrycket som ett landskap, måladt i det moderna fransyska maneret, gör på den ovane betraktaren. Ett flor, eller en flyende dimma betäcker bilden, och den dröjanue blicken liksom endast anar lifvet i densamma. Den vanliga uppfattningen man har af Westergötland, är föreställningen om dessa oändliga torfmossar, dessa entormiga stenrös och dessa eviga ljunghedar, endast afbrutne af spridda grupper enbuskar och små oaser med en torftig bostad i dess hjerta; men när man ser Westergötland uti en sådan belysniug som den hvilken idag vid middagstiden spred sitt skimmer deröfver, måste den starkaste tviflare erkänna sig öfvervunnen, ty Westergötland är alldeles icke så fult som man har fallenhet att orda om; tvärtom, jag vågar påstå att större delen deraf är af en öfvervägande skönhet och t. o. m. uti de ödsligaste nejderna ligger en djup poesi just genom naturens karghet. För att nu ej omorda den sköna trakten kring Jonsered och Floda, vill jag endast påpeka den rika natur som yppar sig kring Foglavik mot Falköping. Det fjerrskådande ögat ser horizonten tandas af kullar, krönta med yppig grönska och försmältande i en enda linie. Jag skulle vilja säga att det är liksom man öfverblickade ett haf af kullar, ehuru uttrycket kanske är något vågadt. Det närmaste landskapet var särdeles anslående, synnerligast som vårens lekande lif nu stod i fullmogen knoppning, skiftande från björkarnes fulla grönska till Violans blåöjda leende. Men Jucundi acti labores, och sedan jag nu arbetat med att betrakta naturen, synes mig godt hvila vid en enkel men bastant middag i Falköping. Tåget från Stockholm var nyss anländt och medförde såsom gäster till tornforskaremötet i Wexiö prof. J. A. Malmström, historiemålaren J. 2. Blackstadius, artisten frih. Hermelin och d:r Granlund (prof. Edv. Bergh var äfven med, men fortsatte resan till Göteborg för att studera i Bohusläns skärgård). Etter det klockan manat att återtaga platserna i kupen, instufvade sig nu alla Wexiö-resenärerna i en gemensam kupå, hvartill vid en station bortom Falköping ytterligare sällade sig den bekante arkeologen pastor Cl. J. Ljungström från Lidköping. Nu blef samtalet allt lifligare och lifligare; man beklagade att Gunnar Wennerberg tått Öbefallniagstanna i Stockholm till H. M:t konungens återkomst, troligen tör att emottaga ecklesiastikportföljen, hvilket väl bör vara nog ersättning för förlusten af Wexiömötet; man politiserade af hjertans lust och vägde ej orden på guldvigt; man talade om konst och vetande och man t. o. m. sjöng. Med ett ord, man roade sig och hade ömsesidig trefnad. Det börjar lida mot aftonen då Wetterns klara vatten med Wisingsö i dess midt plötsligen framställdes för vår blick. Malmström tyckte sig vid stränderna skönja dansande elsvor, och ingen ser och förmår så väl framställa dessa som han. Blackstadius häpnade vid att å den lindrigt krusade vågen skönja ect fullständigt drakskepp med väl fylldt segel. De öfriga läto blicken dröja vid de obestämda konturerna at Brahehus och Brahella samt det lilla, högt på bergåsen å Wetterns motsatta strand belägna hus, der Onkel Adam föddes (stället bär namnet Dumberget). Den särdeles storartade syn som här mötte oss lärer länge lemna ett angenämt minne. Sedan Jönköping passerats ilade tåget förbi Husqvarna, och snart voro vi i Blendas bygd. I Alvesta mötte lektor Fr. Th. Blomstrand, och då det å denna bibana till Wexiö blott var 1:ste 3:dje klassens vagnar beslöts såsom bevis på en broderlig anda, att hela den lilla karavanen skulle inhysa sig uti en 3:dje klass kupe, enär några at sällskapet ej hade löst biljett längre än till Alvestad, och der vor, nödsakade köpa nya biljetter, anseende I1sta klassen för denna dag uteslutande böra upptagas af Kongl. Vitt., Hist. Antiq.akademien, hvilken dock endast lyste genom sin frånvaro, och 3:dje kl. af den mer anspråkslösa svenska foruminnesföreningen. Kl. 9 14 anlände vi till Wexiö, och emottogos å perrongen af d:r Wittlock jemte öfriga af festbestyrelsens ledamöter. D:r Sohiman och d:r Eichhorn, hvilka dagen förut anländt, voro älven tillstädes, och sedan ömse