Göteborgsposten – 30 maj 1870, sida 2

såg hon från den plats der hon stod undandold grefve de Tremorel och haus älskarinna närma sig. De gingo arm i arm och sågo helt lyckliga ut. De passerade förbi henne på tre stegs afstånd, och som de gingo mycket långsamt, kunde hon granska miss Fanny så mycket hon ville. Sedan hon sett hvad hon ville se och lugnats vid öfvertygelsen — hvilket bevisade hennes oerfarenhet — att Fanny ej var att frukta, tänkte hon blott på att så fort som möjligt komma derifrån. Men hon valde sin tid illa. I det ögonblick då hon trädde fram från de vagnar som dolde henne, kom Hector ut från bangården. De gingo förbi hvarandra vid porten och deras ögon möttes. Kände han igen henne? Hans ansigte uttryckte den lifligaste förvåning, men han helsade ej. — Ja, han har kännt igen mig, tänkte Berthe då hon hann tillbaka till Valfeuillu. Hon frågade sig sjelf om hon borde vara ledsen eller glad öfver detta möte. Hvad skulle bli följden deraf? Hector följde tio minuter senare samma väg som hon gått utefter Seinestranden. Äfven han var förvånad. Hans alltid vakna fåfänga hade redan länge anat hvad som föregick inom Berthe, men oaktadt blygsamhet ej var hans starka sida, var han långt ifrån att tro på en tillräckligt liflig känsla hos henne för att förmå henne till ett dylikt steg. — Hon älskar mig, upprepade han för sig sjelf under det han gick, hon älskar mig! (Forts.)