Göteborgsposten – 30 maj 1870, sida 2

0 UQA-Ame E244 ska huset. Djerf genom det lugn och der tystnad, hvarmed den öfriga verlden afhör honom, talar han numera ej ens inför Nordtyska Förbundets riksdag endast om detta förbund, utan gör deraf genom en hänsynslös escamo tage ett helt Tyskland. Han invaggar sig i sina drömmar så, att Mainftoden tormligen rinner bort för honom och Sydtyskland hopsmälter med Nordtyskland i en för hans gråbuskiga ögon helt visst angenäm förtoning. Det är djerft, alldenstund han måste veta, att ett högtidligt fredsfördrag förbjuder just denna sammansmältning. Men lyckan står den djerfve bi, tänker han jmed sin minister och nystar åter upp ett tal, fullspäckadt mit schwunghastigen Ausreden om det eniga Tysklands sturhet. Ett dylikt tal är det, hvarmed han häromdagen afslöt det Nordtyska Förbundets riksdag. Enligt ett telegram var det långa talets korta mening ungefär denna: Förbundets armeorganisation var afslutad, under det att dess örlogsflotta var i färd med att mottaga en utveckling, som lofvade denna afdelning af Tysklands värn den betydelse, hvarpå den kunde göra anspråk. Strafflagens antagande är ett väsentligt steg hän mot det stora mået: tysk rättsenhet. De resultater, som på jemförelsevis kort tid ernåtts medelst fri öfverenskommelse mellan regering och folkrepresentation, gåfvo det tyska? folket en orgen för upptyllandet af det hopp, som knuuts vid Förbundets stiftande; ty de visa, att den tyska andan, utan att uppgifva den fria utveckling, hvarpå dess kraft hvilar, vet att inna enheten i allas gemensamma kärlek till fäderneslandet. Å andra sidan gåfvo dessa resultater utlandet en borgen för, att Nordförpundet i utvecklingen af sina institutioner och sin fördragsenliga nationala förbindelse med Sydtyskland utvecklade den tyska folkkraften, icke till en hotelse, utan till ett starkt stöd för den allmänna freden, hedrad genom trämmande nationers och regeringers aktning och förtroende. Om vi förskaffa den tyskanationen den verldsställning, hvartill hon är kallad genom sin historiska betydelse, sin styrka, sin fredskärlek och kultur, så skall Tyskland ej förgäta den andel, riksdagen haft i detta verk. Det är, såsom läsaren finner, ett så tydligt språk som möjligt. Tysklands enhetskall vinnas — men under Preussens auspicier, d. v. s. under Preussens öfverinseende och ledning, såsom en bekant ambulatorisk teaterdirektör brukade yttra sig. Den karakteristiska afslutningen af riksdagen hade föregåtts af en lika karakteristisk episod å densamma, i hvilken hr v. Bismarck spelade dressörens roll, den han vet att utföra med denna finess och delikatess, som lämpa sig för en cirque impåriale. Det var neml. frågan om dödsstraffet. Man hade föreslagit, att detsamma skulle allt framgent vara atskaffadt i de nordtyska förbundsstater, der man infört denna humana ändring i strafflagen, och att det skulle stå de andra förbundsstaterna fritt att på lagstiftningens väg införa lifstids fängelse för de brott, för hvilka den nordtyska strafflagen, sedan en sådan blifvit för Förbundet antagen, bestämde dödsstraff; men Bismarck ville ej veta af någon sådan skillnad inom Nordtysklands område. Han anser dödsstraffet vara någonting så herrligt, att det ej får upphäf vas; och på den grund skulle äfven de nord tyska befolkningar, som utan någon olägenhet utraderat detta barbari ur sin lagbok, åter hugnas med stupstockar eller guillotiner. Han uttalade sig med denna gallsprängda häftighet, som är honom så egendomlig, för Tysklands enhet i alla riktningar, i det han tillochmed gick så långt, att han förklarade sig icke vilja respektera någon rätt, som stod i strid mot Preussens politik, och denna vädjan till tyskarnes gunstlingside, deras passion, förmådde dem att för flera staters del taga ett stort steg tillbaka, i stället för att Preussen borde sökt att vinna enhet med dem genom att äfven för sin del antaga det råa dödsstraffets upphäfvande. Ur Bismarcks föredrag må följande originela praktbit återgifvas: Det är för mig en absolut omöjlighet att gå in på ackord, och jag skulle helt och hållet förneka min torntid, om jag här ginge in på en lag, som sanktionerar den principen, att det i Förbundet skall skapas tvenne slags rätt för Nordtyskarne, att det på visst sätt skall bildas tvenne klasser nordtyskar, neml. å ena sidan en utvald skara, som skridit så långt framåt i kultur och upplysning, att ej ens dess dåliga subjekter behöfva skarprättarebilans korrektiv, och å andra sidan den profana hop af 27 millioner, som ännu icke uppnått denna sachsiskt-oldenburgska kulturgrad, utan måste hållas i tukt derigenom, att bilan sväfvar öfver dess hufvud. (En nobel löreställning om orsaken till ett folks laglydnad!) Härtill kunna vi ej lemna vårt samtycke. Jag skulle vida snarare hafva gått in på att acceptera en strafflag, som led af beydande brister, men ej bröt mot enhetens principer ... Vi ha uppträdt med hårdhet mot särskilda förhållanden, mot enskilda regerinsars och enskilda folkstammars fördomar, ja, lå och då äfven mot enskilda regeringars och nakilda 2 2— AL I OM — 33 ms mL fHlbgtammamns Ä-ggGAAA..