Göteborgsposten – 30 maj 1870, sida 2

sig isynnerhet derifrån att han är dum. Han tror att hans hustru är betagen i honom, och sanna förhållandet är att hon ej kan lida honom. Berthe hade verkligen låtit Hector ana sin aversion för sin man. Hon behöfde ej längre studera sitt hjertas rörelser, hon älskade Tråmorel och bekände det för sig sjelf. I hennes fördomsfulla ögon förverkligade han det ideal hon drömt sig. Men hon var på samma gång förargad öfver att ej hos honom upptäcka någon kärlek för henne. Var då hennes skönhet ej ocmotståndlig, som hon ofta hört honom säga? Han var mycket artig mot henne, ingenting vidare. — Om han älskade mig, tänkte hon, ej utan harm, skulle han, djerf som han är med qvinnorna, ej frukta att säga mig det. Hon började hata denna qvinna, denna rival, som han hvarje vecka träffade i Corbeil. Hon önskade lära känna henne, se henne. Hvem kunde hon vara? Var hon mycket vacker? Hector hade varit ogenomtränglig med afseende på miss Fanny. Han hade gifvit obestämda svar på de frågor som framställdes till honom, ej missbelåten med att låta Berthes inbillningskraft sväfva ut i suppositioner som ej kunde vara annat än mycket smickrande för honom. Slutligen kom en dag då hon ej längre kunde motstå sin nyfikenhet. Hon tog den enklaste af sina mörka klädningar, kastade en mycket tät slöja öfver hatten och begaf sig till bangården vid den tid då hon förmodade att den okända ekulle afresa. Hon behöfde ej vänta länge. Snart