Göteborgsposten – 30 maj 1870, sida 1

ens för att omtala na:anen på två eller tre qvinnor som han bragt på fall. i Om Berthe varit mindre betagen i honom, skulle hon ha bedömt honom till sitt fulla värde, men hon hade förlorat sin fria omdömesförmåga. Hon lyssnade till honom, försjunken t ett slags idiotisk extas, som man lyssnar till en resande, hvilken kommit tillbaka från ett underbart land, hvilken besökt folkslag om hvilkas tillvaro man varit okunnig och sett seder och bruk som äro obegripliga för oss. Det förekom henne som om Hector plötsligt öppnat ett fönster till en ny verld, hundra gånger mera storartad än den hon kände. Och då hon tillslöt ögonen, trodde hon sig se alla dessa bizarra personer som förekomma i pariserlifvet passera förbi sig. Hennes begär att blanda sig i detta lif blef så häftigt, att hennes man och Hector då vintern kom måste ge vika för hennes böner och föra henne i domino till en operabal. Hon ville se, vidröra verkligheten. Hon kunde ej qvarstanna längre än en fjerdedels timma i salen, ty hon var nära att qväfvas af ångan, värmen och dammet, bedöfvas af bullret, bli rädd för dessa galna utbrott af den parisiska glädtigheten. Då man passerade från det kabinett der supån iutogs till caf( Anglais, fick hon dessutom höra en konversation som hölls i den mest grofkorniga stil. Men hon, som drömt om älskvärda kavaljerer, lysande som Rivarol, och qvinnor, qvicka och glädtiga som Sophie Arnold, ville aldrig medgifva att hennes illusion blifvit gäckad, utan försäkrade att hon i hela sitt lif aldrig haft så roligt. Emellertid förflöto dagar, veckor, månader, utan att j