Göteborgsposten – 27 maj 1870, sida 2

que och en af familjen Orlåans ifrigaste anhängare. Franska akademien tyckes således återvända till sin gamla dynastiska opposition. Hollands andra kammare har antagit med 48 röster mot 30 lagförslaget om dödsstraffets upphäfvande. Englands Öfverhus har med 4 rösters majoritet törkastat lagförslaget om, att en enkeman skulle få gifta sig med sin aflidna hustrus syster. Alldenstund Underhuset antagligen står qvar vid sitt beslut, skall Öfverhuset väl få gifva med sig nästa gång. De goda peers stödde sig vid sitt motstånd på bibeln, biträdda af de ortodoxa biskoparne, som lära — ty dessa andans män äro sig lika öfverallt — ha på det besattaste förvrängt bibelns mening vid tolkningen af dess ordalydelse. Så fäktade man med den bibliska satsen ur Moses 3 bok, att en man icke får taga sin hustrus syster, men underlät att bifoga de till denna mening hörande orden: emot hennes (hustruns) vilja, så länge hon lefver. Lord Westbury gick skarpt ät de i fördomen fångna biskoparne och erinrade om den tid, då biskoparne utgöto samma vredesskålar otver de trosskändare, som tviflade om nödvändigheten af att bränna hexor. Han anförde derjemte ett intyg från öfverrabbinen, enl. hvilket judarne i alla tider ej allenast tillåtit äktenskap med den aflidna makens syster, utan äfven befrämjat sådana, afkortande i sådant fall tiden för äktenskapets ingående, om enkemannen hade barn — och man borde väl kunna antaga, att det för judarne vore af större vigt att följa Moses lagbud, än för de kristna, hvilka genom sin återlösare blifvit frigjorda från lagen. Det oaktadt segrade som sagdt inskränktheten. Den 19 Maj afgingo ej mindre än 2281 utvandrare från Liverpool till Newyork med. tvenne ångare. Detta är det största antal menniskor, som på en dag lemnat Liverpool med tvenne tartyg. Ett oaktadt all den visade slugheten så lumpet intrigspel bedrifves med religionens ting i Rom, att man med vämjelse vänder ryggen åt all denna uselhet, hvilken måste öppna till sist de bildade katolikernas ögon och göra slut på ett påfvedome, hvilket endast sträfvar att göra religionen till ett pråligt bräm på högfärdens kåpa. Den bekante, men allt hittills personligt okände korresp. från Rom till -Augsb. allg. Zeit. skrifver under d. 13 d:s: De vigtiga dagarne äro inne, debatten öfver den stora ofelbarhetsfrågan börjar i morgon vid Åminnelsefesten. Dogmens motståndare ha uppbjudit allt, för att få afgörandet uppskjutet, och då de ej lyckats, så inläta de sig med den största motvilja och i medvetandet om ett redan på förhand lidet nederlag i den ödesdigra kampen. Äfven de diploma: ter, som i sina regeringars namn till Vaticanen öfverlemnat de bekanta noterna eller fått i uppdrag att understödja detta steg, sökte att genom ifriga råd om att ej afvika trån bestående dagordningen, utverka ett uppskof med diskussionen om ofelbarheten. Derpå törsökte några biskopar beveka påfvens samvete. Men eftersom det var otvifvelaktigt, att, om man regelbundet fortfor att diskutera de ofelbarhetsfrågan föregående schemata, den varma årstiden skulle komma med sina miasmor och att det då oundvikliga uppskofvet med mötet skulle sätta dogmen i den största fara, så segrade inom curian förslaget, att man skulle genast och hänsynslöst gripa saken an. Detta beslut sökte oppositionen att möta med ett högtidligt steg. Den beslöt neml. att afsända en deputation, bestående at llera biskopar ur de olika nationerna, till påfven, med Parcell från Cincinnati i spetsen, för att direkte göra de allvarligaste föreställningar. Af fenktan för denna demonstration och