Göteborgsposten – 23 maj 1870, sida 1

första gången han lät vänta på sig. Denna brist på punktlighet var så oförklarlig, att Berthe bort bli orolig deröfver. Hon blef blott förargad öfver hvad hon kallade brist på takt. Hon tänkte på hvilket straff hon skulle palägga den brottslige, då klockan tio på aftonen dörren hastigt öppnades. Sauvresy stod på tröskeln, glad och småleende. — Berthe, sade han, jag medför en vän till mig. Hon värdigades knappt höja på hufvudet. Sausresy fortfor: — En vän som du känner, om hvilken jag ofta talat med dig, som du skall älska emedan jag älskar honom, som är min äldste kamrat, min bäste vän. Han vek åt sidan, lät Hector stiga in i rummet och yttrade: — M:me Sauvresy, tillåt mig presentera för er grefve Hector de Trömorel. Berthe reste sig hastigt, rodnande och erfarande en outsäglig sinnesrörelse. För första gången i sitt lif var hon förvirrad, försagd och vågade ej lyfta sina stora mörkblå ögon emot den främmande. — Min herre, stammade hon, min herre, var öfvertygad om.,. då min man... var välkommen. Det förhöll sig nämligen så, att hon mycket väl kände till namuet Tremörel, som nu plötsligt ljöd i hennes salong. Utom det att Sauvresy talat med henne om honom, hade hon sett det i tidningarne, alla hennes väninnor i de närbelägna slotten hade uttalat det. I hennes tanka och enligt hvad hon läst eller hört sägas måste den som bar